KAP. 1 ÅTERBLICK. FORNSVENSKA SEDER I det fornsvenska samhället var äktenskapets ingående en ättens enskilda angelägenhet, som försiggick utan inblandning från del allmännas sida. De viktigaste akterna i det invecklade rättsförfarandet var enligt svensk landskapsrätt: fästningen eller trolovningen, giftermålet, varmed avsågs brudens överlämnande till brudgummen genom giftomannen, samt sängledningen, brudens och brudgummens gemensamma sänggående i vittnens närvaro. (Med vigsel avses i det följande den kyrkliga akten.) Äktenskapet grundade sig på ett ekonomiskt avtal mellan tvenne ätter och de båda närmast berörda parterna, mannen och kvinnan, kunde ingalunda bandia efter eget gottfinnande. Kvinnan var omyndig och hennes talan fördes av giftomannen. i regel hennes far eller också annan nära anförvant. Mannen förde sin egen talan men var beroende av sina fränders »råd». Kvinnans samtycke till förbindelsen var ursprungligen inte nödvändigt. Hon kunde bortgivas t.o.m. mot sin vilja. Det var giftomannen. som bestämde över hennes framtida öde. I det system, som den äldre äktenskapsrätten byggt upp. utgjorde giftomannaskapet själva ryggraden. Upplösning av trolovning och äktenskap var också en enskild angelägenhet ätterna emellan. Äldre germanska lagar innehåller visserligen stränga bestämmelser, som måste iakttagas vid brytande av fästningen, vilken var ett lagligt bindande avtal, men en trolovning kunde dock upplösas genom ömsesidig överenskommelse och gottgörelse åt den förfördelade parten. Beträffande ett fullbordat äktenskap visar norsk medeltidsrätt, alt en skilsmässa i Norge kunde ordnas utan sliirre formaliteter (jfr nedan s. 01). De
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=