108 SiuL KK 9 Om barnet }»enast i^år hädan och finnes vittne, att det hlev döpt så som nu är saj^t, då skall det barnet läggas i kyrkogård och f/d till (irv. DL KK 6: 1 Xii har barnet fått dop. då skall del hava rutt till urv och orv. SdmL KK 9: pr. I'^tt sådant barn skall läggas i vigd jord och det inå tugu urv. IL KK H: 1 Dtir ett barn. som på så sätt är döpt. det må läggas i kyrkogård. Om det alltså genom denna sammanställning får anses klarvid tiden lagt. att dopet i de uppländska landamärena år 1290 f()r Upplandslagens tillkomst —icke utgjort villkor för att ett barn skidle få taga arv. inställer sig frågan, vilka regler som i stiillet gällde. Häromupplyser Ärvdahalken 11:1. Den situation, som lagen tänker sig. är följande. Kn kvinna har blivit änka och ett barn har lotts i laga tid efter mannens diid men avlidit. »Xu säga barnets fränder. att barnet var dcidfött; då siiger den som härpå bar att svara, att ‘barnet är levande fött. och det tog mjölk av sin moders br<‘)st. och det hade naglar och hår'; härvid här kvinna vittnesbörd lika giltigt som två mäns. Då kommer moder till sonarv efter sitt barn.» A'illkoret för att modern i den givna situationen skulle få ärva sitt barn. var alltså endast, att det kunde bevisas, att barnet var levande fött. fullgånget och välskapat. Dopet nämnes ej. Detta iir så mycket mer anmärkningsvärt, som lagrummet till ordalagen starkt j)åminner om Dalalagens Kyrkohalk fi. där dopet idtryckligen angives som nödvändigt fiir att ett barn skidle få taga arv. \i upprepar här ordalydelsen av detta fint utformade och till innehållet intressanta och betydelsefulla lagrum: »Xu är ett barn fött i hästa lycka, det har både naglar (horn) och hår. drager andan ut och in; ett sådant barn skall få dopet». Unligt fortsättningen på lagrummet skulle del di'ipta barnet, även om det endast fått nöddop, taga »arv och orv». Lagen förutsätter alltså, att barnet fiir alt få dopet skidle vara
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=