159 krislninj^aklädel skulle behållas eller inte.’** I 1(>14 års handbok l'()rekoinmer den emellertid inte län^M-e. liksom inte heller salt och ljus vid dopet. Fastän dopdräkten sålunda etter år 1(U4 försvunnit ur ritualen, kvarlevde sedvänjan och blev också i fortsattniiii'en föremål för seräisa hetänkanden från myndigheternas sida. Någon djupare resonans hos folket tycks kritiken mot kristningaklädet inte ha haft. 1 en kunglig stadga av år 1()()4 »över åtskilliga excessers och oordningars» avskaffande vid prästerskapets trolovningar, bröllop, harndoj) etc. nämns också »kristningakläderna». De förulsältes som självklara, men de skola vara »allvarsamme», heter det. och den skillnad vartill »klassifikationen» inom ståndet föranledde skulle observeras. Detta senare innehar, att det lägre prästerskåpet fick niija sig med enklare dopdräkter till sina barn än vad de ämhetshrcider. som stod hiigre upp på den sociala rangskalan, kunde kosta på sig. »f^xcess» ((iverdåd) med »kristningaklädet» fick inte tålas vid hiiter av 50 daler silvermynt. Samma hestiimmelse återkommer i en liknande stadga ITu' horgerskapet, under det att betecknande nog »kristningaklädet» i stadgan fiir adeln hirhigås med tystnad. Här var alltså lyxen tillåten utan inblandning uppifrån. Man kan fråga sig om (iverträdelse av' dessa föreskrifter somgrundar sig på ståndsindelningen adel. luigre resp. lägre prästerskap, borgare —någonsin beivrats.*" Det vackra bruket med den vita dopklänningen, nedärvt från den iildsta kristna kyrkan, kvarlever ju som folklig sedvänja utan rituell inneh(ird den dag som är. l'(ir att återgå till diipelseakten enligt den katolska medeltidskyrkan ritual, skulle prästen till slut sätta ett brinnande ljus. livets symbol, i barnets hand. likaså en kvarleva från vuxendopet, då det ju var uteslutet, att det späda barnet kunde ta emot. än mindre hålla ljuset: också hiir handlade faddrarna i barnets ställe. Två av de svenska dopritualen — Abo- och Uppsalamanualen — slutar med ett uttalande av prästen, att fadern och modern skulle skydda barnet mot de faror, som hotade från eld (vch vatten och på annat sätt. till dess barnet fyllt sju år.*** Denna hirmaning finner sin förklaring i den kanoniska uppfattningen, att barnet inte ägde förnuftets bruk. förrän vid fyllda sju år.**'
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=