132 fostret skurits ut ur moderlivet. Manueu gjorde gällande, att barnet varit vid liv, och styrkte sin utsaga med edlästa vittnen. Käranden, hans svärmor hustru Birgitta, hävdade, att barnet ingalunda visat nägra livstecken och framlade t.o.m. den djärva anklagelsen, att ,Jonas' vittnen varit })artiska och av honom mutade. På grund härav krävde hon för sig och sin släkt arvet efter dottern. Domen gick Jonas emot och han ålades att utbetala arvet till sin avlidna hustrus släktingar.'’ I de svenska medeltidslagarna finns ingenting om uppskiirande av kvinna under de givna förutsättningarna.' Att bruket levde kvar framgår emellertid av en bestämmelse i det äldsta svenska barnmorskereglementet av år 1711. där det heter: »Ser barnmorskan ock. att modern bliver så svag. att hon torde sätta livet till, förrän hon bliver förlöst, sa skall hon i tid de närvarande fiirmana, att de skickar efter en sadan person, som öppnar henne, så snart hon är död, på det fostret, som till äventyrs än kunde leva, må njuta det helga dopet.» ^ Incitamentet till ingreppet var alltså inte i första hand möjligheten att därigenom rädda ett människoliv —en synpunkt, som efter vår tids begrepp borde ha varit det avgörande —utan uppfattningen, att barnets eviga salighet var beroende av att det genom dopet upptogs i den kristna gemenskapen. I den moderna kanoniska rätten, kodifierad år 1917. liksom i Bituale romanumav år 1952 har den från tidig medeltid nedärvda rättsregeln om kejsarsnitt på död kvinna upptagits i följande utformning: »Si mater pregnans mortua fuerit, fetus ab iis ad quos spectat extractus, si certo vivat. baptizetur absolute, si dubie, sub conditione (om en havande kvinna skidle dö, skall fostret, sedan det tagits ut av dem det tillkommer, döpas ovillkorligt, om det säkert lever, men omdetta är tvivelaktigt, villkorligt).» Att denna rättsåskådning inte förlorat sin aktualitet inom den katolska kyrkan framgår av en liten skrift år 1933 utgiven av en fransk abbé, själv läkare. Skriften vänder sig till läkare, barnmorskor, ja t.o.m. föräldrar, som vid en förlossning i en kritisk situation kan stå inför nödvändigheten att av hänsyn till barnets eviga välfärd ge det nöddop.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=