124 stod av sådant »avlingagods», som genom köp eller på annat sätt förvärvats efter äktenskapets ingående (alltså icke arvegods). Det kunde hända, att änkan — fortfarande enligt Upplandslagen —svarade mannens arvinge: »Jag är med barn efter min man». I så fall skidle boet överlämnas i oväldiga mäns bänder och hustrun hade rätt att få sitt underhåll därav, tills barnet föddes. Lagen utmäter frikostigt en tidrymd t.o.m. tionde månaden efter mannens död. »Det kallar man förseningsmånad [seno’pce iwimep)y>, heter det. Föddes barnet under denna lid, kunde mannens släkt inte göra anspråk på arvet, somgick till barnet. Föddes barnet senare än efter tio månader, var det »hörbarn» och hade inte rätt till arv. .\nkan var under sådana förhållanden skyldig att lämna ut mannens egendom till hans arvingar och därutöver vad hon förbrukat av boet. Liknande bestämmelser finns redan i Äldre Västgötalagen (AB 4). Uppgav änkan, alt hon var havande, skidle hon få sitta kvar i boet i tjugo veckor. Därefter skulle man se till hur det förbidl sig. ^"ar hon icke havande, skulle boet skiftas, och före nästa »fardagar» (se häromnedan) måste hon lämna gården. Hur det skulle förfaras, om det visade sig, att kvinnan var havande, säger lagen icke. men det måste förutsättas som självklart, att hon under sådana förhållanden fick stanna kvar på gården. (Också ^’gL II ÄB 4). k]lt postumt barns födelse räddade alltså änkan från att drivas bort från sitt hem. Skulle barnet dö, övergick dess fäderneärvda egendom till modern, som hade arvsrätt efter sitt barn. Barnet »ledde» arvet från fadern till modern. En förutsättning för arvsrätten var emellertid enligt västgötarätten, att barnet fått »dop och kristendom». Om dopets betydelse för arvsrätten, jfr nedan s. 163 ff. Lagen tänker sig också möjligheten, att kvinnan varit med barn och att fostret förgåtts eller — för att använda modern terminologi —att hon fått missfall inom laga tid efter mannens död. I så fall skulle hon styrka detta med två kvinnors vittnesmål och tio mäns ed (UL ÄB 10: 1). Det är ett av de ganska fåtaliga fall, då kvinna enligt landskapsrätten var vittnesgill. Av sammanhanget att döma torde meningen med detta lagrum ha varit, att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=