KAP. 1 DET VÄLSKAPADE BARNET »Xu är elt barn f()tt i bästa lycka, det har både horn (nai^lar) ocb hår, drager andan nt och in; ett sådant barn skall få dopet», säger Dalalagen (KK 6). Åskådligt och levande näinnes här liiriitsiiltningarna fiir att ett barn inför lagen skulle anses fnllgånget ocb välskapat. Det skall vara fött »med nagel och med näsa. med bud ocb med hår», heter det i en annan av de medeltida lagarna (SkL 2). Med samma omedelbara friskhet skildras det späda barnets livsfunktioner i ^"ästg(■)talagarna. En Iräl har blivit stiden ocb det gällde för husbonden att styrka sin äganderätt. Med två vittnen och tolv edgärdsmän skulle han svära enligt en av lagen förestavad ålderdomlig formel. Må Gud vara honom och hans edgårdsmän nådig, skidle han säga, så sant at iak födde han heime. att jag födde honom hemma i mitt hus och hland mitt husft^lk. Där diade han och drack mjölk ur sin moders briist, |)spr nar han i khe|)um uaf})a?r där blev han lindad i kläder och lagd i vagga. Därför äger y>/f/ honomoch icke du. i hiisiimok ha'sciep. |)er di|)i ok drak miolk af mo|)or spina. ok i uaggn lag|)er. l)y a iak han oc Jju iki. Genom sin allitteration och sin utpräglade rytmik här denna formel vittnesbörd om att den levat på folkets läppar, innan den avfattats i skrift. Att formeln en gång innefattat en åkallan av gudarna i stället för den kristne Guden står utomallt tvivel.- »Nu är ett l)arn fött i hästa lycka . . .» Glädjen (iver det nyf(")dda barnet bottnade emellertid icke enbart i den spontana
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=