116 parten, har det tydligen ansetts tillräckligt att nämna frågan till Ludbert och det av honomavgivna svaret. I den här lämnade redogörelsen finner man förklaringen till att Teoderik Sape, hans hustru och övriga vittnen, vilkas trovärdighet aldrig ifrågasatts, uppfattade den ingångna förbindelsen som en fästning de presenti. Det var också denna mening, som slutligen segrade. Men dessförinnan utspelades dramatiska händelser. Då Ludbert inte fick vad han ansåg somsin rätt, vädjade han till ärkebiskopen i Lund, svenska kyrkans primas, och därefter till kurian. I sitt övermod lämnade Jöns Gerekesson dessa åtgärder utan avseende. Helleka tog han i sitt förvar hl.a. på Arnö och utfärdade ett öppet brev. som tillkännagav, att Helleka hade rätt att gifta sig med vemhon ville. Därefter drev han på Gottschalk Severinghusen att låta viga sig vid Helleka. Denne var tveksam och fruktade för efterräkningar på grund av Ludberts vad till kurian. Till slut gav dock Gottschalk vika för ärkebiskopens påtryckningar och rustade till bröllop. Borgmästaren Hans Westfal infann sig hos stadens vikarierande kyrkoherde Johannes Junge och meddelade, att Helleka var på väg till kyrkan. Hon önskade äkta Gottschalk in facie ecclesie, alltså offentligt i församlingens närvaro, hon ville ha kyrkans välsignelse över deras förbund samt under högtidliga former, somsed var, föras in i kyrkorummet. Här stötte emellertid ärkebiskopen på ett motstånd, som han förvisso inte väntat sig av en underordnad prästman. Kyrkoherden vägrade nämligen att viga paret. Då ingenting annat hjälpte, försökte borgmästaren genom att hota med ärkebiskopens hämnd tvinga prästen till underkastelse. Kyrkoherden var emellertid ståndaktig. I sinom tid fick han skörda frukterna av denna sin djärva handling. Trots att han vid tillfället i fråga befann sig inom Svartbrödraklostrets fridlysta område, blev han under ärkebiskopens personliga ledning utsatt för svår misshandel. Som skäl för sin vägran att viga paret åberopade kyrkoherden två ting. För det första hade endast en lysning avkunnats i stället för de föreskrivna tre. Mot denna hade Ludbert protesterat, han hade med andra ord begagnat sig av sin lagliga rätt att inom den utmätta lysningstiden inlägga jäv mot det av Gottschalk och Hel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=