96 just de lagrum, som bär vittnesbörd om kanoniskt inflytande, understryker vikten av att hjonen är fästa, då de kommer till kyrkodörren. Detta innebär ett erkännande av den borgerliga fästningen, som av giftoniannen förrättades i brudens hem på fästningsstämman. Den situation, som föreligger, är alltså den, att kyrkan godtar den första av de akter, som ingick i det germanska äktenskapsavtalet, fästningen. Den andra akten, giftermålet, skulle enligt kyrkans målsättning elimineras och ersättas av vigseln. Också den tredje och sista rättsakten i det äldre inhemska systemet, sängledningen, bekämpades av kyrkan men under andra former än när det gällde giftermålet. Denna i den folkliga rätten så viktiga handling, skulle omvandlas till en enligt kyrkans egen lära juridiskt betydelselös välsignelseakt. Fästningen var ju i den äldre rätten ett ekonomiskt avtal, ingånget mellan giftoniannen och fästmannen och nödvändigt för äktenskapets giltighet. Handlingen saknar varje kyrkligt inslag. Ingenstädes i landskapslagarna omtalas någon kyrklig trolovning, det nämnes inte ens att en präst skidle vara närvarande vid akten. 1 den skånska stadslagen (ed. Schlyter kap. 27) sägs det emellertid, att om någon fäster sig kvinna idvs. änka) eller mö till hustru, då skall han fästa henne med vittnesbörd av präst och andra goda män och kvinnor. Att prästen skulle förrätta fästningen sägs inte och avses säkert inte heller. Prästen var liksom »andra goda män och kvinnor» endast inkallad som vittne. På samma sätt förhåller det sig med en norsk förlovningsurkund från år 1341. Den visar visserligen ett klart kyrkligt inflytande. En präst var närvarande och Guds och den heliga kyrkans lag, dvs. kanonisk rätt. åberopades. Men den som kungjorde handslaget eller med andra ord förrättade fästningen, var en lekman. utan tvivel giftoniannen, som till yttermera visso förutom de närvarande kallade Gud till vittne, att allt tillgått i laga ordning. Här liksom i den skånska stadslagens lagrum spelade prästen endast en passiv roll: han var tillsammans med fränder och vänner tillkallad som vittne.- Om sedan prästen sannolikt välsignade fästfolket, var detta en handling, som saknade varje juridisk innebörd. Den här lämnade skildringen av kyrkans inställning till den borgerliga fästningen kan inte annat än leda fram till följande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=