59 eller Guds dom. Om dess ursprung, utveckling, sätt, plats, tid och ändamål skall talas i det följande. Dom, proprie litern dirimere. Ger. Vrtheilen, ab Or vel Vr & deel vel delu, i.c. träta, Us' controversia.» Loccenius dröjde icke att i sin 3 :e och sista upplaga (1674) av sitt Lexicon, s. 116 införa: »Ordela sik, Kyrk. fl. 16. § 4. Bygn. fl. 12 Wl. innocentem se probare, aliter litern dirimere per sententiam, ut etiam accipitur ä Gernianis.» Denna långa utredning avser att uppvisa, vilka källor Stibrnhöök i ett visst fall kunde ha, dels även, huru Loccenius arbetade. —Naturligtvis vore det lättare att göra sådana sammanställningar, om Stiernhööks bibliotek vore bevarat och tillgängligt. En av dem, somnärmast tog hand om Stiernhööks efterlämnade bibliotek, var hans äldste son assessor Anders Stiernhöök (f 1686), vars enda bam och arvinge dottern Catharina 1688 gifte sig med v. presidenten i Svea hovrätt Jonas Schönberg (f 1695), vars ende sonson var den bekante statsmannen och statsrättslige författaren, J. H. Lidéns och C. C. Gjörwells vän, Anders Schönberg på Åsberg (J 1811, barnlös). Sedan Nelson avfattat denna not hava vi fått möjlighet att rekonstruera Stiernhööks bibliotek varav arvskiftes- och processhandlingar ge god upplysning. Se S. Jägerskiöld, Juristbibliotek från 1600-talet (SvJT 1963, s. 33 fl'.); dens.. Utländsk juridisk litteratur i svenska juristbibliotek från tiden före år 1734 (Lund 1965). I sitt Glossarium till Västgötalagen (1827), s. 473 anger Schlyter de ställen (s. 106, 207, 260), där orden ordela och ordela sik med betydelsen av dels ’göra slut på en tvist’ och dels ’befria sig från en tvist’ anträffas, och han återkommer i sin Ordbok (1877), s. 673 till ordet ordela, som han där endast belägger från de angivna ställena i Västgötalagen; för Skånelagens vidkommande hade han redan i Glossariet till dennalag (1859), s. 556 utförligt angivit de många ställen, där järnbörden avhandlas. Schlyter avvisar bestämt Stiernhööks sammanställning av ordet ordela med »ordalier (järnbörd)» och på samma gång C. Lundius, Legum W. Gothicarum in Svionia Liber (dvs. den efter en avskrift gjorda editionen av J. Loccenius’ efterlämnade, i original hos Ol.aus Rudbeck befintliga latinska översättningen av G. Stiernhielms Västgötalag av år 1663, med kommentar av Lundius) [1695], s. 88 f., som»öfvs:r urdela med ignispicium, indicium igniti fcrri, på den grund att ur skall betyda eld, till bevis hvarpå han anför lat. l/ro.» Möjhgt är, att just den omständigheten, att järnbörden ofta omnämnes i Skånelagen, vilken Stiernhöök tydligen studerade i A. Huttfeldts edition (1590) av Andreas Sunessons latinska parafras (att döma av de många språkliga paralleUema mellan hans egen latinska text och de av Andreas Sunesson brukade uttrycken), har föranlett Stiernhöök att i sin framställning göra ett förhastat uttalande, att ordal, ordalium, gudsdom, är benämningen i Västgötaoch Skånelagarna. Liksom Stiernhöök (se nedan s. 68) hade Schlyter f.ö. i sina Glossarier själv anfört uttrycket ueria sik maej) iarne ok gupzs dorai från Östgötalagen, Edsöresbalken 17. De etymologer, som sysselsatt sig med de germanska fornspråken, äro alla ense om att det mlat. ordalium är en latinisering av det anglosaxiska ordet orddl (=fornhögtyska urteili, urdeili, nyhögtyska Urteil)\ se Grimms Deutsches Wörterbuch, Bd 7, 1889, sp. 1316, The Oxford English Dictionary, Vol. 7, 1933, O s. 180, E. Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3:e uppl., 1948, Bd 2, s. 734, Svenska Akademiens Ordbok, Bd 19, 1952, O, sp. 1139, 1142. Västgötalagens ordela (urdela), ordela sik måste synbarligen betyda ’bedöma’, ’döma sig’, ’fråndöma’, ’fråndöma sig’. Det mlat. ordaliumär känt tidigast från c. 1114 enhgtj. H. Baxter & Ch. Johnson, Medieval Latin Word-List (1934), s. 2S8. 1. Afzelius, Parts ed. 3 :e uppl. (1925), s. 50 f. not 6 brukar den oriktiga formen ordale, som han förmodligen anträffat hos någon modem, icke namngivenjuridisk författare, vilken antagligen utgått från plur. ordalia och därtill efter 3:e dekl. bildat sing, ordale i st. f. efter 2:a dekl. ordalium, vars plur. också heter ordalia. I Du Cange, Glossarium medix et infimx Ladnitatis. Ed. G. A. L. Henschel, T. 4 (Paris, Didot, 1845), s. 734 nämnes icke någon form»ordale» hksom icke heller hos J. H. Baxter & Ch. Johnson. Se även Svenska Akademiens Ordbok, Bd 19 (1952), O, sp. 1139. —Efter det här anförda torde man kanske våga påstå, att Stiernhöök intuitivt anat ordens (etymologiska) sammanhang, vilket däremot var Schlyter (och Lundius) förborgat. —Stiernhöök återkommer längre frami detta kapitel (s. 67) till frågan omordaliemas förekomst i de svenska lands kapslagarna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=