ÅTTONDE KAPITLET Om ordalium (Gudsdom) eller järnbörd 82 INNEHÅLL Gudsdomens ursprung. Dess utveckling och räckvidd. Mål underkastade Gudsdom och dess nödvändighet. Skiljaktigheter i bevisningssätten med Gudsdom. Bevisningsplatsen. Tiden. Ändamål och verkan. När Gudsdomen avskaffades och av vilka orsaker. första, ovan^ omtalade bevisningssättet var krigiskt. Med J_>/kristendomen efterträddes det av ett annat och nära nog hehgt, icke bättre och säkrare, utan t.o.m. farligare, nämhgen beröringen av glödandejärn, som hos våra förfäder hette Järnbyrdh, bärande av järn, ochi Västgöta- och Skånelagarna Ordalium^, dvs. dom xax’ Ordalium Järnbyrdh ^ Se ovan s. 52-57. * Då Stiernhöök uppger, dek att det andra bevisningssättet, beröringen av glödande jäm, hos våra förfäder hettejärnbörd, bärande avjäm, och dek att det, i Västgöta- och Skånelagarna, kallades ordalium, dvs. dom, och det företrädesvis Guds dom, misstager han sig angående den uppgivna uttryckhga förekomsten av själva ordet ordaliumi våra medeltidslagar. Västgötalagen utgavs för första gången år 1663 av Georg Stiernhielm, och Skånelagen, somi sin fomskånska språkdräkt hade pubhcerats i Köpenhamn 1505 och i Andreas Sunessons latinska parafras i Köpenhamn 1590, utgavs i Sverige av J. Hadorph 1676 (ett år efter Stiernhööks död). Om Andreas Sunesson se S. Iuul, Anders Sunesen som lovgiver og juridisk forfatter (Svensk Juristtidning, Arg. 33, 1948, s. 17-21). I den form, vari Stiernhielm1663 utgav sin editio princeps av Västgötalagen, är den en sammansmältning och omdisponering av Västgöt alagens från medeltiden stammande bägge redaktioner, den äldre Västgötalagen och den yngre Västgötalagen. Denna Stternhielms edition har blivit helt utdömd av C. J. Schlyter och den följande rättshistoriska forskningen. Då de svenska landskapslagarna under löoo-talets första årtionden började utgivas av trycket, var Västgötalagen icke bland de då utgivna. Ledaren för det dåvarande lagutgivningsa rbetet, Johannes Bureus, sökte förgäves (se härom Axel Nelson i Rättshistoriska studier, Bd 2, 1957. s- 56-62, 64-66, 69) finna någon för detta uppdrag villig och kompetent, till dess att det till sist lämnades till Georg Stiernhielm, som först år 1663 fullgjorde det på det nyss angivna sättet. NaturUgtvis hade Västgötalagen dessförinnan studerats i handskrift av rättshistorikerna såsomJohannes Loccenius och Stiernhöök. Loccenius hade i sitt år 1651 utgivna arbete Lexiconjuris Sveo-Gothici å bl. E 3'' behandlat ordela sik, som han citerar från Västgötalagens Förnämesbalk och översätter med litern finite; han åberopar sin egen utredning i Antiquitates Sveo-Gothicae (1647), s. 145 f., där han också från den danske fornforskarcn O. WoRMius citerar sammanställningen av Ordalium och Ordeel. I närmast följande upplaga (1665) av sitt Lexicon, Auctarium, s. ii översätter han ordelasig, ’bevijsa sin oskuld för rättan’ och, sedan han hade tagit närmare kärmedom om Stiernhielms ovannämnda editio princeps av Västgötalagen med åtföljande Orde-List, fann han där (s. 109): Ordela sik, Kyrk:b. fl. 16 par. 4. Byg. b. fl. 12 Bewisa sin Oskuld, Insontemse probare. aUter Ordela betyder skilia medh
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=