56 ter sig hedersamt, att en tvist avgöres av denna slags domstol; men om allt detta avstår jag från att vidlyftigare orda, dock med det tillägget, att furstar och konungar understundom velat bruka detta tillvägagångssätt, då det synts dem bättre att på egen risk avgöra en tvist genomenderas fall än att inveckla undersåtarna i krig, såsom Frankrikes konung Frans I utmanade kejsar Karl V och vår egen Carl IX Danmarks konung Kristian IV^ (om vilkas rätt att duellera^ det ej kan rådanågot tvivel, dårättenatt föra krigförehgger); de vorovärda desto större lov och ära, jumera de ansett, att de måste spara mämiiskoblod, ävenomde sällanpå denna vägnå fram till det resultat eller mål, somde föresatt sig. Få skulle handla somde innevånarei Romoch Albalonga, vilka åt Horatier ochCuriatier på det villkoret överlämnadesinsak, att de genomderas seger eller fall skullebliva herrar eller trälar. Desaknas emellertid icke, somännu i dag anse, att duellenbör tillåtas mellan en främmande makts midersåtar i vissa fall ochmellanvissa personer, särskilt när fruktan för en större olycka förehgger. På sammasätt tillätos dueller även förr, när de hadebörjat förbjudas, någongångi vissa fall. Vt äro ovissa, sade konung Luitprand,®omGuds dom, och vi hava hört, att mänga genomstrid utan rättmätig orsak förlora sin sak.^ Men på grund av vårt folks halsstarrighet kunna vi icke förbjuda longobardernas gudlösa lag; gudlös, förvisso. Vad synes nämligen vara mera främmande för mämiiskans sanna natur än att, då Gud givit oss förnuft och omdömesförmåga att skilja mellan sant och falskt, rätt och orätt, vädja till musklerna och kroppsstyrkan och sätta slumpen framför förnuftet, slavinnan framför härskarimian? Ty detta är de vilda djurens bevisföring och domstolsutslag, dit människan då först borde taga sin 8o ^ Genomtryckfel står i Stiernhööks latinska text VI i st.f. IV. * Omkonung Carl IX:s utmaningsbrev till den danske konung Kristian IV och dennes svar därå se C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica, D. 6 (1791), s. 220 (nr 3429). ® Luitprand, longobardernas förnämste konung (d. 744), känd även som lagstiftare. Hans samlade Opera föreligga i en folioedition av år 1640 (ex. i Upps. univ.-bibl. med gammalt sign. U 147). Huruvida uttalandet återfinnes i denna mer än 600-sidiga fohant, kan nu icke uppges. * Genomatt med gillande åberopa detta Luitprands uttalande har Stiernhöök tydligt sagt, att han icke räknar enviget till gudsdomarna eller de s.k. ordaherna. Stiernhööks följande argumentering avser även att uppvisa orimligheten av en sådan uppfattning. Alvar Nelson, som icke heller anser enviget som en gudsdom, utvecklar a. a., s. 89 ff., huru man rättsligt bör förklara, att enligt den fornsvenska s.k. Hednalagen i händelse av endera envigeskämpens död mansbot icke betalas för smädaren (den utmanande), men väl för den smädade (den utmanade), om också blott halv. —Holmbäck & Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. i (1933), Östgötalagen, s. 49 räkna tvekampen dll ordalierna, men hava senare, efter utgivandet av Alvar Nelsons undersökning, ändrat mening, varom se Svenska landskapslagar. Ser. 5 (1946), s. xxvu f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=