55 den utmanade faller, må (dråpet) sonas med halva böter. Men om den utmanande faller, må han tillskriva det sin obetänksamhet. Hans tungas fräckhet var dödsbringandeför honom; han ligge ohämnad på öppnafältet, dvs. med dråpet alldeles ostrafFat. Sådan var den äldsta lagen^; senare är det sannolikt (ty vi havainga uppenbara lagar därom), att tvekamper tillätos i alla mål utan åt- 78 skillnad och icke blott för att avgöra sakfrågor utan även rättsfrågor, såsomframgår av de ovananförda exemplen; dessa, somi begynnelsen hade varit råa, började hyfsas och inskränkas inombestämda förutsättningar, så att det famis i det, somi sig icke kunde vara annat än orättmätigt, hkväl någon hänsyn till rättvisan. Man tillät dem nämligen icke att kämpa vem somhelst med vemsomhelst eller när somhelst eller på vad sätt somhelst, somi dag ofta slumpvis sker, utan domaren bestämde plats, tid, vapen; faddrar och kämpar utsågos av parterna. Platsen var icke ett vägskäl, där tre eller två vägar korsade varandra, utan varje annan plats, somvar lämplig för en strid, och där drogo de upp en cirkelhnje; när de stridande gått inomden, var det icke tillåtet att gå därur annat än som segrare. Valet av tid överläts ofta åt den anklagade, ehuru dess bestämmande understundom låg hos faddrarna eller sekundanterna, som de kallas; dessa föreskrevo dessutom även vapnen och undersökte före striden de blivande kämparna, för att det icke skulle genom vapnens ohkhet ges rumåt svek. Det var medgivet att anlita kämpar, såsomnär de tvistande voro mycket ojämna antingen till krafter eller ålder eller rang; det vore nämligen något orimligt, att en kraftig ställdes mot en svag, en minderårig eller en gubbe mot en mani hans bästa år, en man mot en kvinna, en adelsman 79 mot en ofrälse eller en, somhade en hög rang, mot en man av vida lägre stånd och villkor. Domarna sände ut härolder, somkallade parterna till arenan på bestämd plats och tid. Furstar ochförnämaskickade härolder med kartell, vilket ännu i dag enskilda göra, för vilka det ^ Den senaste utförliga texthistoriska, interpretatoriska och juridiska behandlingen av den s.k. Hednalagen har lämnats av Alvar Nelson, Envig och ära. En studie över ett fornsvenskt lagfragment (Saga och sed 1944. [tr. 1945], s. 57-94), tUl vars fomsvenska text här må hänvisas; hans till L. F. Lefflers sig nära anslutande översättning lyder: Girer man okvädinsord åt man: »Du är ej mans make och ej man i bröstet.» »Jag är man som du.» De skola mötas pä tre vägars möten. Kommer den, som ord har givit, och den kommer ej, som ord har mottagit: dä mä han det vara, som han heter; är ej edför och ej vittnesgill varkenför man eller kvinna. Kommer ock den, som ord har mottagit, och icke den, som ord har givit, dä ropar han tre nidings rop och gör han märke päJorden. Dä vare han man dess värre, som det talade, som han ej tordes hälla. Nu mötas de häda medfulla vapen. Faller den, som ord har mottagit, vare gill med halv gäld. Faller den, som ord har givit, —ordförbrytelsen är värst, tungan huvudbane —Ugge i ogill äker.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=