53 utan att domare eller högre myndighetsperson tog reda på det eller visste därom, sådana som de under innevarande århundrade länge 75 hava varit förbjudna^, men dock alltid bibehållits; och rättshg, varom vi här tala, somparterna vid brist på annan eller full bevisning inläto sig på mider den överenskommelsen, att segraren laghgen dömdes hava genomsjälva segern bevisat sitt anspråk, varmed tvisten avslutades. Tvekampens ursprung tillskriva fransmämien normannerna, itahenarna longobarderna, spanjorerna goterna. Men det riktigaste är, att duellens lagar hava haft en vidsträcktare räckvidd än att de kunna tillskrivas enbart de skandinaviska folken. Veilej us Paterculus^ berättar om bruket av tvekamper i Germanien på kejsar Augustus’ tid och anser, att Quintihus Varus förlorat romarnas legioner av den anledningen, att denne, en man av mild läggning och stilla seder, trodde, då han befann sig mitt i Germanien, att det somhos germanerna plägade avgöras med vapen, skulle hava kiumat få ett slut med bruket av lagen. Det saknas icke heller i Germanien berömda exempel härpå, även sedan de hade antagit kristendomen. Gunnila, kejsar Henrik III:s gemål, skall på detta sätt genom ställföreträdare hava bevisat sin dygd, och då konung Karl, kejsar Lothars farbror, ville pröva sin maka Theitebergas äktenskapliga trohet, anordnade han en tvekamp mellan en kämpe i konungens namn såsom kärande och en annan i drottningens nanm såsom svarande, i avsikt att av stridens utgång få ett bevis angående hennes dygd. Och på Otto den stores tid länmade kejsaren själv en tvist mellan en farbror och en brorson 76 angående arvsföljd till vapnens avgörande, något somfinnes antecknat hava skett även under Henrik I. Det är icke heller något att förvånasig över, då tvekampslagarna för länge sedan hade antagits i den sachsiska rätten®ochgodkäntsavkejsarna. Därför anseåtminstone våralandsmän, att den rättsliga duellseden har införts från annat håll. Olavus Petri^ ^ Den avtalade tvekampen, duellen, kom, särskilt under i6oo-talet, allt mer i bruk i Sverige, men blev också föremål för repressiva åtgärder från myndigheternas sida och lagstadgat förbud. Duellen straffbelädes för första gången i vårt land i en K. F. av den 23 dec. 1662; detta upprepades i det s.k. Duellplakatet av den 22 aug. 1682. Vad studenterna vid Uppsala universitet angår, klagade rektor (som C. Annerstedt, Upsala universitets liistoria, 2:1, 1908, s. 161 meddelar) 1676 över att »dueller, denna främmande hos oss mindre vanliga osed, börjadekomma på modet». Se Sv. Akad:s Ordb., Bd 7 (1925), D, sp. 2332!. ■ C. Velleius Paterculus, Historia Romana, 1. II. c. 117-120, av vilken framställning Stiernhöök gör ett kort sammandrag. ® Se (Eike von Repkow), Sachsenspiegel. Landrecht. Hrsg. von K. A. Eckhardt. 2. Bearb. (1955). I 63, 64, 65 (s. 119-126) och H. C. Hirsch’s övers. (1936), s. 157-163 och s. 316 och 319. * Se Olavus Petri,En Swensk Cröneka (i Olavus Petri, Samlade skrifter, Bd 4,1917), s.44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=