SJUNDE KAPITLET Om de gamles sätt att bevisa i tveksamma mål och särskilt omtvekampen eller Eenwiffh INNEHÅLL Förfädernas metod att utröna sanningen om ett faktum. Rättslig tvekamp, dess ursprung och räckvidd. I vilka mål den var tillåten. På vilka villkor och sätt. När och varför den avskaffades. 74 T-rittills hava personerna och förberedelserna vid en rättegång beA J.handlats; nuvilja vi undersöka de sätt, somvåra förfäder brukade för att bevisa i tveksamma mål. Sanningen är nämhgen domstolens själ; Veritas et rectumcustodientjudiciumtuumd Sanningen hör till saken, rätten till lagen; rätten bör man hava genomlagens bud, sanningen utifrån, och det är icke alltid lätt att fmna sanningen av en sak eller ett faktum, där bekännelse eller vitmen saknas. För att målen därför icke skulle draga långt ut på tiden eller rent av förbhva alldeles oavgjorda, förklarade man som rättmätiga olika tillvägagångssätt, vilka skulle brukas vid utforskandet av en saks sanning. Bland dessa är tvekampen det äldsta, nära den vilda tiden och före kristendomens införande; med kristendomen antogs ett annat, beröring av glödandejärn; det tredje och sista är frikännande genom edgärdsmän eller den kanoniska bevisningen. Omvart och ett av dessa skall nu i ordningsföljd något sägas, och därvid först omtvekamperna, deras ursprung, räckvidd och i vilka mål de brukades och på vilket sätt; till sist när och av vilken anledning de avskaffades.^ Tvekampen man mot man (eenwig kallades den av våra förfäder) var av två slag. Avtalad, där de tvistande parterna sins emellan överenskommo omvapen, plats, tid, stridssätt, ^ Denna sentens, som förefaller att äga samband med Psaltaren 89:15 o. 97:2, torde här kunna översättas med: »Sanning och rätt skola bevaka din dom.» ^ J. Grimm, Deutsche Rechtsalterthiimer. 4. Ausg., Bd 2 (1899) s. 588-593 har samlat ett antal textställen till tvekampens historia i olika länder.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=