39 till denna dag. Dess ursprungliga och egentliga uppgift skola vi försöka utleta, enär våra rättslärde icke äro riktigt ense om, vad som har hört till den gamla rätten. Andra må sedan döma om, vilketdera är bäst, det somär i dag eller det somfordomhar varit. I varje mål är det framför allt två omständigheter, som domaren Nämndens bör taga i övervägande; faktumeller själva saken i dess både kvantitativa och kvahtativa bemärkelse, samt sedan rätten angående denna sak eller detta faktum, och den sökes i domstolen. Själva saken eller faktumi hela dess vidd står icke alltid fast för domaren, men rätten står fast eller bör åtminstone göra det. När därför saken icke är tillräckligt klar vare sig genombekämielse eller vittnen eller andra bevis, inrättades av våra förfäder till hjälp demia närmid, som var skyldig 54 att till domaren överlämna saken eller faktumpå varje tänkbart sätt utforskat, så att han utan dröjsmål skulle fälla sin i enlighet med lagen avfattade domöver demia sak; på så sätt tillhördevissafrågor domarens uppgift, andra nämndens. Nämnden undersökte faktum (vilket strax mera utförhgt skall bevisas), domaren dömde efter lagen. Den förra framlade sakläget, den senare avgjorde rättstvisten. Nämnden var icke från början (som den är nuförtiden) fast och Nämndens ordinarie. Man hade olika nämnder, än en och än en annan, icke blott tillsättning vid varje domstol utan även i varje mål. Den valdes av de tvistande parterna till lika antal på bägge sidor. När emellertid nämndens tjänst var oumbärlig, men dess hopsamlande i varje mål för sig, vadvar och en enskild angår, syntes betungande, började man under tidernas lopp att tänka på fasta och ordinarie nämnder för att icke genombrist på dem eller genomderas uteblivandemålen skulle draga ut på tiden. Därför utsåg antingen domaren själv eller konungens länsman (bäggedera sätten finnas nämligen enligt lageni nänmden, ärlige, bofaste män, tvä, tre eller t. 0. m. sex frän var och en av häradetsfjärdingar, vilka, emedan de voro befdlmäktigade, kallades Nämbdemän, emedan de voro tolf, Tolfmän, emedan de voro av oförvitligt leverne. Sannemän, emedan de voTOgamla, Oldungar.^ Det var icke tillåtet att tillsätta dem mot de tvistande parternas 55 vilja eller motstånd. Men partemas instämmande förutsattes, omde hade tegat vid deras nänmande, då det var tillåtet att öppet utesluta och alltid av ett godtagligt skäl tillbakavisatre ochav ett vägande och uppenbart skäl t.o.m. flera. Det fanns emellertid vissa mål, i vilka det icke ålåg vare sig landskapsdomaren eller [konungs] länsmannen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=