37 upprätthållaren och grimdläggaren av den äkta monarkien, klokt detta och åstadkomi och genomen fast tronföljd, att man icke hade behov av dylika uppsyningsmän. Därefter förblev denna värdighet mera under namn av rådsherre än av domare, somalltid förenades i en och samma person. Tyliksomi gamla dagar rådsherrar hava tagits från domarna, utnämnas nuförtiden landskapsdomare [o; lagmän] ur rådsherrarnas krets, ochvalet av demhgger ickelängre hos folket utanhos konungen ensam, och detta till den grad, att det icke har tillåtits de till riket arvsberättigade hertigarna att i dem imderställda landskap 51 utnämna dem [lagmännen]. Ty vad domstolen angår, hade lagmännen samma myndighet som dessa, alldenstund mål kunde från de lägre domarna i hka mån hänskjutas till dem som till furstarna själva, och i förhållandet till den kunghga högsta domstolen var det på samma sätt, vare sig det vädjades från dem eller från fursten själv. Likadan, men icke så stor, dvs. visserhgen mindre, men icke ohkartad, var befogenheten hos domarna i första instans, vilka kallades häradshövdingar; i kraft av denna skulle var och en handlägga sin domkrets’ ärenden, upptaga och ombestyra besvär och önskemål ävensom förvalta de inkomster, som härrörde dels från böter, dels från brukningen av allmänningsjord (de utarrenderade nämligen samfällighetens jordegendom); somediler ombesörjde de byggandet av broar och vägar och förvaltadeannat dylikt efter eget skön. Härom emellertid vid ett annat tillfälle; och vare nu nog sagt omdomarna, deras val och uppgift.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=