17 kriiig etthundra år före Birger Jarl och Stockholms grundläggning, men har låtit Viborg leva efter den lag, somstaden Uppsala åtnjöt, är det uppenbart, att den har varit en annan än landskapslagen [o: Upplandslagen]. När laghandskrifter föra landskapslagens ursprung till år 832 e. Kr. f., men stadslagens till år 1251, är det troligt, att man just detta år tagit denna lag i övervägande, då BirgerJarl efter Stockholms grundläggning riktat sina tankar även på en lag, genomvilken de stora städernas [civitates] och småstädernas [oppida] förhållanden skulle ordnas efter mönstret av de Hansestäder, somhade grundlagts vid Östersjöns kuster under just detta århundrade och det närmast föregående och av vilka han också har lånat ett och annat. Men vilka lagar denne än har stiftat, är det säkert, att han vid det tillfället stiftade lag blott för Stockholms invånare. Denna lag, som under följande år ofta omarbetades och tillökades, visar emellertid, att allt hade ordnats och lämpats efter denna stads förhållanden. Ty de övriga stora städerna [civitates] och små städerna [oppida] hade liksom deras landskap sina egna lagar, statuter och privilegier, efter vilka de styrdes, och av dem må andra kanske hava sett andra lagar^ —själv har jag sett Söderköpingslagen.^ Detta bekräftas också av det 20 som levde 250 är tidigare. Han blir också för detta misstag vederbörligen näpst av Schlyter i hans edition av Magnus Erikssons Stadslag (S.S.G.L., Bd ii, 1865), s. LXI f. På samma ställe tillbakavisar Schlyter även Stiernhööks mening, att alla eller de flesta svenska städer haft egna lagar. ^ P. V. Lithzenius, De Norkopia, urbe Ostro-Gothorumprincipe. Pars I (Diss. Ups. Prass. P. Ekerman, 1742), s. 53 f. drog på sin tid av de i konung Albrekts privilegiebrev av den 7 april 1384 (senast tryckt av N. Herlitz i Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, i (1927) nr 58), brukade orden »thcra bok oc stadzra.’t» den slutsatsen, att Norrköping haft sin egen lag; härvid stöder han sig också därpå, att stadssekreteraren Hillerströtn (f. 1688) skulle i sin ungdom i Norrköping hava sett en skriven pergamentsbok i fol. med titeln (förmodligen å frampärmen) Norrkopiii'^s Lagen. Till samma åsikt och bevisföring ansluter sig C. G. Broocman, Norrköpings stads historia. Första tid-hwarfwet (1770), s. 49. Det sannolika är emellertid, att den lagbok, som av Lithzenius’ sagesman uppfattats vara en pergamentshandskrift, i själva verket varit ett ex. av ed. pr. 1618 av Swerikes Rijkes Stadzlagh ; av denna lag trycktes nämligen även ex. på pergament, varom se I. Collijn, Sveriges bibhografi. 1600-talet, Bd i (1942-1944), sp. 491 ochj. Rudbeck, Svensk lagbibliografi (1915), s. 14. I våra dagar har det emellertid lyckats forskningen att uppdaga, rekonstruera och utgiv fragmenten av en förut okänd typ av en medeltida svensk stadsrätt; se den märkliga undersökningen av J. Liedgren. Ett nyfunnet fragment av en Bjärköa-rätt (Uppsala Universitets Årsskrift 1939: 13. Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar 1937-1939, s. 33-61). Vid sina lokaliseringsförsök (s. 59 flf.) avfärdar författaren Norrköping sans fagon: »det obetydliga Norrköping behöver man kanske knappast räkna med». Då fragmenten ej innehålla någon sjörätt, ligger det därför närmare att tänka på Skänninge. ^ Om Söderköpingslagen se nedan s. 81 not i. —Stiernhöök (f 1675) fick aldrig uppleva upptäckten och publiceringen av den fullständiga texten till en sådan stadslag; den skedde 1687, då J. Hadorph ur den YngreVästgötalagens huvudhandskrift (cod. Holm. B 58) utgav »Biärköa Rätten, Thet är Then äldsta StadzLag i Sweriges Rike». Senare forskningar hava ådagalagt, att 2-804510 Stiernhöök
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=