12 inför allmänheten jag tycker mig hava rätt att yvas. Ty skäl saknas icke, på grund av vilka den kan synas vara både äldre och yngre än denna; samtidig var den i alla händelser, visserligen en smula kortare än Hälsingelagen; men förklarar det viktigaste mera klart och begripligt än denna gör. Något har den gemensamt med götalagarna, det mesta med svealagarna, i somhgt avviker den dock från både götaoch svealagarna. Dess giltighet sträckte sig över hela det norra och västra området mot Norge, sombenämnes Dalarne, den synes även 14 inbegripa Värmland, ända till havet, särskilt somangler och daner och även skepp omnämnas, något som icke sker i någon av våra lagar förutomVästgötalagcn. Fordomsynas dc nämligen på den tiden särskilt hava haft sin handel åt det hållet, alldenstund både kristendomoch pemiingväsen först kommo över havet till dessa kuster från England. Nedskrivaren var utan tvivel en kanik, som alltför mycket gynnar biskoparna, så att han tilldelar demnästan samma andel av böter eller penningstraff somåt konungarna. Under samme konung och nästan samtidigt eller kort senare påbjöds Södermannalagen, som försågs med ett företal av Magnus Smek, som nu var fullvuxen och nybhven konung ickeblott av Svealand och Götaland utan även, med arvsrätt, av Norge. Från Upplandslagen avviker den i få stycken, vilka på sina ställen av given anledning skola omtalas. Den största lagöverensstämmelse förehgger mellan dessa landskap, som kallas nordanskogs och bilda konungariket Sverige i egenthg mening och äro skilda från götalandskapen eller sunnanskogs såväl i geografiskt hänseende som ännu mera i historiskt. Västgötalagen^ är den äldsta bland alla övriga lagar, alldenstund den erkänner hedningen Lumber såsom upphovsman, från vilken i marginalerna tryckta Parallelställen i övriga fomsvenska lagar, med IrmehåUsöversikter tiU de särskilda balkarna, med en Förteckning över gamla ord i Dalalagen jämte uttydningar och med ett eget Företal till läsaren innehållande en utvidgad form av Stiernhööks översikt över de fomsvenska lagarna och ett omtryck av Stiernhööks egen, nyss omtalade Praifatio. Dalalagen utkom av trycket 1676, året efter Stiernhööks död. Hadorph uppger, att Stiernhöök »för några åhr sedan thetta ena Exemplar här i Staden [dvs. Stockholm] öfwerkom och till Kungl. Archivum [i Stockholm] förährade»; tydligen kan Hadorph icke åberopa någon av Stiernhöök själv lämnad säker upplysning. Sedan Schlyter i Bd 5 (1841) av sin edition av Sweriges Gamla Lagar utgivit både Västmannalagen och Dalalagen, började en i årtionden pågående diskussion mellan rättshistorikema omdessa lagars inbördes förhållande; se härom den utförliga redogörelsen hos Hoembäck &Wessén, Svenska landskapslagar, Ser. 2 (1936), s. xivXVI, vars resultat är, att »lagen i den av Stiernhöök funna handskriften var Dalames gamla lag. Numera torde denna uppfattning stå utomdebatt». ^ Om Västgötalagen se nedan s. 58 not 2 och 247 not i; J. E. Aemquist i Sv. JT., 1958, s. 231 fF. Södermannalagen Västgötalagen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=