333 Sid. 8i not i En edition av Söderköpingslagen ingår i S. Ljung, Söderköpings historia intill 1568 (1949) s. 333-365. Jfr ibid. kap. IV. Sid. gi not 1 Omnami engelsk rätt se W. S. Hollsworth, A History of English Laws 2. Sid. g2 not 1 Frågan vemden konung Knut är, som i Östgötalagen R 3: 2 nämnes som upphovsman till en lagstiftning med förbud mot självtäkt (»nam»), har varit föremål för debatt. Stiernhöök hänför lagen enligt en äldre svensk tradition (Olavus Petri, Loccenius) till Knut Eriksson (1173-1196), en uppfattning som i senare tid omfattats även av Karl VON Amira och flertalet svenska historiker. Emellertid har de tyska forskarna K. Maurer och K. Lehmann (1878 o. 1886) sökt göra gällande, att Östgötalagen i stället åsyftar Knut Långe (död 1234). Denna uppfattning togs senare upp av S. GagnÉr i uppsatsen »i knutzs kunungxs daghum» (Tidskr. utg. av Juridiska Föreningen i Finland 1961). Den har därefter godtagits av G. Hafströmi Kulturh. Icx. samt av H. Gillingstam i Svenskt Biografiskt Lexikon (art. Knut Långe) bd 21. Gagnér gör här gällande, att den utländska rättsutvecklingen stöder denna tolkning. Kampen mot självpantning skulle inletts på konciliet i Montpellier 1215. Vidare anföres, att självtäkt förekom i Sverige även efter Knut Erikssons död. Dessa skäl för Gagnérs tolkning är emellertid icke övertygande. Kampen mot självtäkt inleddes i Europa före 1215. Ej heller innebar den svenska aktionen att självtäkt helt upphörde; den möter ännu i senare lagar (VmL M20 i.f.) och var i de dåtida samhällena en ej sällan lämplig form för rättens reahsation. Avgörande för tolkningen av Östgötalagcns uppgift måste slutligen vara att en lagstiftning av den ingripande betydelse, som »konung Knut» vidtagit, förutsätter en stark kungamakt. Knut Eriksson var en stark monark, som regerade lång tid i Sverige. Knut Långe däremot var en motkonung, som kunde hålla sig vid makten högst c. tre år, jfr även 1. Andersson, Källstudicr till Sveriges medcltidsliistoria 1230-1436 (1928). Beaktar man den politiska situationen i landet synes den av Stiernhöök företrädda tolkningen vara mest sannolik. Se även R. Hemmer, Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt. Felaktigt D. Strauch, Das Ostgötenrecht (1971) s. 171. 22 —804510 Stiernhöök
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=