326 Någon bevisning för denna i sig osannolika omdateringhar han ännu ej presterat, trots hänvisning därtill i avhandlingen. En kanonisk förebild för det berörda företalet är trohgen att söka i Liber extra (1234). Jfr. N. Skyum-Nbelsen, Kirkekampen i Danmark 1241-1290 (1963) s. 22. Sid. S-g Stiernhööks framställning av rättsreglers uppkomst är i De jure försiktig. I det manuskript, somföregått den tryckta texten, har han starkare betonat att rätt bildas genom sedvana och prejudikat. Tydhgen har han under intryck av andra åsikter modifierat sin framstälhiing. Såväl naturrättens läror somen stark statsmakts anspråk på lagstiftningskompetens var svåra att förena med Stiernhööks tidigare ståndpunkt. Se även Stiernhöök i SRP 16, s. 520, 533. Sid. g Vad STffiRNHÖÖK här upplyser om konungarna Inge II och Ingield har han hämtat från Johannes Magnus och Olaus Petri historicverk. Om Erik den hehge och hans verksamhet på lagstifmingens område se även samlingsverket Erik den hehge, under redaktion av Bengt Thordeman (Stockholm 1954), särskilt K. B. Westmans bidrag. Sid. gff. Om landskapslagar och landslagar se E. Wessén, Svenska Medeltidslagar. i. Landskapslagar (Kungl. Vitterhets-, Historic- och Antikvitetsakademins handhngar. Filologiska serien 9, 1968), samt artiklar i Kulturhist. lex. omde enskilda lagarna. Omstadslagen se Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning av Äke Holmbäck och Elias Wessén (1971). Stiernhöök betecknar landslagen som Kristoffers lag. Förklaringen härtill är att han fäst avgörande avseende vid att denne konung stadfäst lagen (jfr s. 20). Magnus Erikssons landslag, som aldrig stadfästes, har han uppfattat somett utkast därtiU. Först C. J. Schlyter har klarlagt förhållandet mellan de två landslagarna. Fortsatt debatt härom av Harald Hjärne, Förhållandet mellan landslagens båda redak-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=