319 på penningböter, som merendels (som ovan är sagt^) är fallet, hava de kommit i åtnjutande av en del av böterna. Vidare har det icke funnits något mål alls, från vilket något av lagarna påbjudet bötesbelopp icke har gått till biskopen. Även följande bör anmärkas, att huru stor den biskopliga domstolens befogenhet än var ochnäranog var jämnställd med konungens domstol, dåjuicke någon vädjan från den finnes omtalad, har dock biskopen kunnat få inställa sig inför konungen och åtalas och dömas för ämbetsfel, ja, det framgår av Östgötalagen®, att lagmannen upptagit och rannsakat mål, som av hiskopsnämnden hänskjutits till honom. Desto mera förvånansvärt är därför, att på konung Kristoffers tid klerker hava kuimat i kyrkliga mål helt undandraga sig konungens högsta rättskipning, och ännu mer, att i vår tid somligahavavågat motarbeta®, att en domstol högre än domkapitlen inrättades, stödjande sig på argumenteringar, enligt vilka en Dyarchia och två jämnställda jurisdiktioner skulle införas. Grundvalen för det universalrike, som de romerska påvarna med religionens hjälp hava uppbyggt åt sig mellanstater och kristna furstar, är och förblir en orsak till ständig tvedräkt och oroligheter, till dess att till sist (som måste bli följden) antingen den ena tager herraväldet över den andra eller de, sedan andligt och världsligt alldeles hava sammanblandats, tillintetgöra och förstöra varandra. 432 SLUTORD Detta är vad traditionen förmäler om den religions- och kyrkoförfattning, som varit i bruk under påvedömet och varav ännu i dag en stor del iakttages. Jag tycker mig i mycket ha sysslat med detäljer —jag medger det —, men jag kände det betänkligt att utelänuia något, somförfäderna så omsorgsfullt hava stadgat i de särskilda lagböckerna. För att tala omvåra lagar i allmänhet, är det säkert, att vissa funnits, somkonungarna under den följande tiden mera tolererat än konfirmerat; det var icke heller så lätt och utförbart vare sig att ^ Se ovan s. 257. * Östgötalagen, Kristnubalken kap. 16: »Nu fSr ingen gå ed mot biskops eller konungs nämnd; gör denna orätt, då skall konungens eller lagmannens dom med uppenbara vittnen döma den ogill.» Övers, av E. Wessén, 1933. ® Angående prästerskapets motstånd mot en på dagordningen stående reformering av den ecklesiastika rättskipningen se S. LindegArd, Consistoriumregni och frågan omkyrklig överstyrelse. En studie i den svenska kyrkoförfattningens teori och praxis 1571-1686. Akad. avh.. Lund (1957), passim och den av deimes. 289-298 anförda litteraturen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=