318 hellre skulleviljatro, för att ickesådana avskyvärda laster skullekomma till allmän käimedom; därför föreskrev man, att den som erkänt och överbevisats skulle tillsammans med djuret nedgrävas, för att icke ens minnet av ett så gräsligt och outsägHgt könsumgänge skulle fmnas kvar, annorlunda mot nuförtiden, såsom uppvisas på ett annat ställe^, utan att alls följa efter vad som dömes och brukas hos andra 430 folk. I fråga om någon, som har dömts, trots att han alls icke har bekänt, utkrävdes straff i formav kyrkoplikt och böter, som delvis tillföllo biskopen. 5, Stölder, som ägt rum av ett heligt ting eller på en helig plats, föllo under denna domstols prövning, men eljest dömde biskopen icke omdylika brott, sommestadels voro hvssaker. Omocker däremot, såsomförbjudet i sjunde budet, dömde biskopen nästan ensam, Biscopen är Domare öfwer åcker.^ 6. Falskt vittnesbörd liksom mened av edgärdsman hörde till biskopens domstol och tuktan. Kyrkolagarna gynna emellertid vittnenas strafflöshet, om den anklagade kan försvara sig med kanonisk bevisning, detta dock blott i mål, som leder till erläggandet av penningböter till biskopen. Jag tror, att anledningen därtill var den, att de hade vittnat icke om sakens saiming, utan om dess presumtioner, t. ex. vid horsbrott: At the hafwa sedt tilgång och frångång.^ Men under sådana förhållanden vore förbehåll om strafFrihet ända- aven målslöst, alldenstimd de icke vittnade om aimat än vad de sett. 7. Förutomallt detta förbehöllo biskoparna åt sigensammaundersökningen omtestamenten och legat däri, då kyrkobalkarna därominnehålla blott föga och Landslagen alls intet. Nog nu emellertid om de mål, som höra till den kyrkliga domstolen. Det förtjänar dock anmärkas, att fastän biskoparna drogo till sin domstol livssaker, som voro belagda med straff av svärd och eld, de likväl aldrig^ hava kunnat förmå sig till att fälla en dödsdom, men så ofta en sak gått ut 431 ^ Se ovan s. 244. ® Upplandslagen, Kyrkobalken kap. 15: biskupser xr ok domarri ivirokair. »Biskopen är ock domare över ocker.» Övers, av E. Wesson, 1933. Den kanoniska rättens ränteförbud grundar sig på 5 Mos. 23: 19: »Duskall icketagaräntaav dinbroder, varken på penningar eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas. Av utlänningen må du taga ränta ...» ® Upplandslagen, Kyrkobalken kap. 15: asru til twaeggiae manna: witni. Jjer* sum synt ok sett hawx til ganguok fragangu. »Två vittnen finnas, somhava åsett och åskådat, då de gingo dit och kommo därifrån.» Övers, av E. Wessén, 1933. * Enligt kanonisk rätt voro kyrkans män förbjudna att fälla dödsdom. Se häromJ. B. SägMULLER, Lehrbuch des kathoHschen Kirchenrechts. 3. Aufl. Bd 2 (1914), s. 368 f. och de där i not 9 åberopade lagställena med tillhörande vetenskaphg htteratur.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=