315 domarna vid de kungliga årliga högsta domstolarna (vilka behandlas ovan i Första boken^) utan även ensamma för sig skipat rätt, icke blott i sin biskopsstol och i domkapitlet, utan även på landet, var helst och så ofta de visiterade. Eljest utövade de detta ämbete på landet ge- 425 nom vikarier^ såsom de andra, världsliga domarna. Deras domstolar bestodo liksom alla andra av en bestämd grupp personer: nämnd och kronans prokurator [o: socknare]. Nänmden var icke fast, utan, som förut® sagts, tillsatt för vissa fall, och för nänmden krävdes bifall från parterna på bägge sidor, trovärdiga och bofasta män och, för att undanrödja misstanke om mened, sådana som icke varit edgärdsmän. Nämnden tillsattes inemot tiden för biskopens ankomst av kyrkoherden, prokuratorn av biskopen själv. Honomtillkomatt göra förundersökning om till den kyrkliga domstolen hörande mål, hänskjuta dem till domstolen, uppträda som åklagare och befordra domsluten till verkställighet. Hans uppgift var kringgärdad av vissa gränser, som han icke ostrafFat fmge överskrida åt något håll. Det var honomnämligen icke tillåtet att anklaga eller angiva någon vilken somhelst av vilken anledning somhelst på blotta gissningar eller antaganden, utan antingen borde huvudåklagaren, som saken närmast rörde, förut hava angivit målet och dragit det inför domstolen, eller saken vara uppenbar eller kunna bevisas genom åberopade vittnen. Rörande detta sista bör emellertid märkas, att det var den anklagade tillåtet att mot vittnen värja sig med kanonisk bevisning, såsom även ovan^ är sagt, emedan denna bevisning gällde som den enda lagliga, som upphävde alla andra bevisvägar och -grunder. Härav följde, att 426 om någon, som t. ex. var misstänkt och anklagad för hor, friat sig genomedgärdsmän, friade och fritog han därigenom, sombilligt är, även horkvinnan eller den i det ifrågavarande brottet delaktiga. Men å andra sidan, omhan förlorade målet därigenomatt han icke kunde skaffa edgärdsmän, hade horkvinnan icke desto mindre rättighet att taga sin tillflykt till denna kanoniska bevisning, och, om hon kunde anskaffa den, blev hon frikänd, så att i ett och samma brott, som det måste vara två om att begå, ofta den ena parten fälldes och den andra frikändes. ^ Se ovan s. 28. * Omdessa lagläsare se ovan s. 43 not 3. * Se ovan s. 39. * Se ovan s. 72 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=