314 liga lagar bestämma och begränsa [o: denna ersättning], andra lämna det till kontrahentens avgörande; åt ingen utförde de något arbete utan ersättning annat än åt tiggare och ytterst fattiga, och detta gällde särskilt den sista tjänsten, sombestår i befatmingen med hk. I denna mest onyttiga sak krävde de den allra högsta ersättningen, och om arvingarna till en fattig avliden icke förmådde lämna den, ärvde de [d: prästerna] tredjedelen av den dödes ägodelar.^ Det är emellertid värt begrundande, att det, som av naturen gjorts mest gemensamt för varje slag av levande varelser, att födas och dö, blev de kristna så dyrt, att man varken kunde utan penningar komma till livet och kyrkan eller anständigt utan penningar komma därifrån eller med heder vända åter till jorden; detta skyldes emellertid därmed, att det inte var den avlidnes salighet somköptes, utan att man härigenomvisade sitt hopp omuppståndelsen. Jag vet icke det, jag. När man begrundar prisen på vakor och mässor, måstenödvändigtvis det somåsyftats havavarit den avlidnes salighet eller strafFmildringi skärselden, eller också måstemänniskorna skamhgt havalurats på sinapengar. Avdessa alternativär det senare det medverklighetenmest överensstämmande. Vad annat voro nämligen dessa påhitt än en sopkvast, varmed de drogo åt sig denna världens goda, de somoaktat de voro i denna världen icke ville, i egenskap av Frälsarens utvalda, synas hava varit av denna världen. För dop och kyrktagning mottogo de visserligen en mindre penningsumma, de mottogo den dock, och det råder intet tvivel om att de också krävt betalning för nattvarden och avlösningen, icke blott vid påsktiden^, då var ochenmåstebetala, utan även titt och ofta, då demia sedännui dagbehålles på vissa orter, en sannerligen skamhg och skandalös sed, särskilt då den utkräves såsomen skuld, vilket här och där sombekant händer, t. o. m. under hot, såsom om de voro ovärdiga att få brödet [o: nattvardens], omde icke betalat avlösningens pris. På andra ställen överskyles emellertid detta med tvångsfrihetens och den självmanta offergärdens eller frikostighetens hölje; i de flesta socknar har emellertid seden kommit ur bruk. Nog härmed omprästerna och deras tjänst. Till sist återstår att tala omden kyrkhga domstolen och dess mål. Det är säkert, att biskoparna haft rätt icke blott att avhöra utan även att avdöma målen och att de icke blott tillsammans med landskaps- ^ Se Upplandslagen, Kyrkobalken kap. 8. ^ Omdessa paska pxnningar ’påskpenningar’ se Schlyters Ordbok, s. 404. 424 Den kyrkliga domstolen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=