3o8 framför korskraiiket eller framför kyrkdörren, såsom i. Omtionden icke hade avlämnats, skulle gäldenärema erinras omatt fullgöra sin avlämningsplikt under hot omavstängning frånbruket av nattvarden, vilket dock de äldsta lagarna ogilla och förbjuda. Genom ett långt effektivare tillvägagångssätt påkallade de för indrivningen endast den världsliga armen samt böter för tredskan; 2. Omvigsel begärdes och äktenskapets välsignelse, skulle han [o: prästen] kungöra de trolovades namn, för att icke, omnågot funnes, vars angivande skulle hindra bröllopet, det skulle invändas först efter vigseln. 3. Omen lekman hade slagit eller piskat en klerk, skulle han stämmas att till biskopen erlägga gottgörelse ävensomhänvisas till Romför botgöring och avlösning.^ 4. Om en helg- eller böndag stundade, skulle åhörarna erinras därom. 5. Omnågonhade angivits för ett hemhgt brott, skulle han uppmanas att bekänna, dock utan hans nanms nämnande, på följande sätt: Audio in Ecclesia mea tale peccatum committi, hortor ilium 414 qui se ejus conscium novit, ut me conveniat et confessione factd id expiet, et cum Deo ingratiamredeat.^ Omefter trefaldig kungörelse den misstänkte icke vill komma, går prästen tiUhonom och frågar i hemlighet, om han icke ens då vill foga sig. I närvaro av två tillkallade vittnen skall han öppet förmanas ända därhän, att han antingen bekänner eller med edgärdsmän friar sig från det tillvitade brottet. Att en präst yppar ett inför honom enskilt biktat brott var en stor synd, som prästen endast kan sona såframt han underkastar sig straffet för samma brott, medan brottslingen lämnas ostraffad. Om emellertid brottet var känt från annat håll, hjälpte den enskilda bikten i vissa fall, i andra icke. Den hjälpte i menedsmål edgärdsmännen från de pemiingböter, somskullehava erlagts till biskopen, mendenhjälpte icke den huvudskyldige vare sig från böterna eller från den offentliga kyrkoplikten. Icke heller den sombekänt hor, mökränkning, dråp, sabbatsbrott, mened eller varje annat brott, somhörde under kyrklig domstol och för vilket penningböterna antingen i sin helhet eller delvis tillföllobiskoparna. Vid hor hjälpte dock enskild bikt, men blott ommannen ickevisste, att horkvinnanavhonomgjortshavande; dock icke omhan visste det liksomi alla brott, som icke kunde döljas. ^ Omhänvisning till påven i Rom för att erhålla avlösning se Östgötalagen, Kyrkobalken kap. 30. Se även J. Gallén i Kulturhist. lexikon II, sp. 1S2 fF. (Botsakrament). * »Jag hör, att i min församling den och den synden begås, jag uppmanar den, som känner sig skuldmedveten, att uppsöka mig och, sedan han bekänt, sona den och återvända till nåd hos Gud.» Jfr Östgötalagen kap. 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=