307 flera än församlingen behövde, såframt icke kyrkoherden inköpte dempå egen bekostnad. I dessa böcker var skrivet, vad sompå varje sön- och helgdag skulle sjungas, bedjas, läsas, och emedan hela dagen var ägnad åt gudstjänsten, förgingo morgon- och aftontimmarna mider sång och mellantiden under mässan, varifrån ännu i dag äro kvar Mässa benämningarna Ottosång, Höghmässa, Afftonsång. Dessa tre skulle kyrkoherden hålla. Dop förrättade han på en för detta ändamål avskildplats i kyrkan. Dop med många ceremonier, som dock icke beröras i lagarna i annan mån än att faddrar måste vara närvarande; om det är en flicka, två kviimor och en av manhgt kön, om barnet är av manligt kön, två män och en kviima. Vissa lagar kräva av faddrarna Pater noster 412 (a: Fader vår) och Credo (a: Trosbekäimelsen) osv., som omdet latinska språket, somde icke förstodo, hade mer kraft till dopets verkan för barnets salighet än det inhemska modersmålet eller ock emedan man trodde, att från det romerska rikets glans och dess språks förträfFlighet även mera glans och styrka skulle tillkomma religionen; därför ville man, att den romerska gudstjänsten även skulle så mycket sommöjligt utföras på det romerska språket och det särskilt i sången. Man band dock icke dopet till den grad vid platsen i kyrkan och vid det prästerliga ståndet, att det i nödfall icke vore tillåtet, att dopet förrättades i hemmet i prästens frånvaro av faddrar eller föräldrar, utan hinder av någon andlig släktskap, som i detta fall icke hade någon verkan. Men när prästen på en och samma gång kallades från skilda håll till att förrätta dop av ett barn eller utdela nattvarden till en sjuk eller giva sista smörj elsen åt en döende, giva vissa lagar företräde åt dopet, vissa åt sjukbesöket, dåjudopet även kan förrättas av lekmän men nattvarden endast utdelas av klerker; alla lagar sätta å andra sidan sista smörj elsen sist såsom mindre nödvändig. Lagarna förbjuda prästen vid strängt straff att på heligt rumkim- 413 göra något, i symierhet omen världslig eller borgerlig sak, med blott Kungörelse fem fall undantagna. I vart och ett av dessa var trefaldig kungörelse antingen tillåten eller påbjuden, och det icke från predikstolen^ utan gälda deni med egen kostnad». För ärkestiftet trycktes 1525 i Stockholmen upplaga, av vilken endast två defekta exemplar äro bevarade; den omtrycktes 1854 av G. E. Klemming. Se I. COLUJN, Sveriges bibliografi intill år 1600, Bd i (1934-1938), s. 300-305 och där anförd litteratur. ^ Genom kyrkoordningen av år 1571 (stadfäst pä mötet i Uppsala 1572), kap. 2 medgavs prästen att från predikstolen uppläsa kungörelser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=