3o6 av fisk och villebråd, tillföll dem. även en sjättedel eller femtondel av strömming, lax, säl och ekorrskirm. 3. Böter eller penningstraff för alla brott och mål, som behandlades vid kyrklig domstol, vare sig i 410 sin helhet, såsom i vissa mål, eller till en del. De bildade en väldig summa, somstrax skall visas. Ty såsomkronan understundomdelade med målsäganden och häradet, understundom ensam tog bötessumman, så gjorde även biskopen med kyrkan och målsäganden. Biskopen hade även sin Tuckabot vid dråp eller sårande av en honom tillhörig träl, en bötessumma som man var skyldig vördnaden för dennes husbonde, varom se ovan.^ Och så ofta de invigde kyrkor, erhöllo de sitt i lagen bestämda honorar. Dessutom, liksom konungen eller kronan hade arvsrätt till en lekmans lediga egendom, omnågon arvinge icke famis eller inomutsatt tid lät höraav sig, ägde biskopen i samma fall liknande rätt till en klerks lediga egendom. När vid dråp på en klcrk en del skulle tillfalla kronan och en del häradet eller samhället (om saken avgjordes med böter), lade biskopen likaledes beslag på kronans rätt och domkyrkan på häradets.- Vid sidan av dessa inkomster tillerkännes dem[d: biskoparna] även en hög rang, den andra närmast konungen och den främsta bland riksråden. Lagarna sörja även för deras ståt, när de antingen skulle begiva sig till konungen eller ut att visitera församlingarna. De sörja även för deras mathållning, somdock icke var lika läcker somriklig; 411 den tidens folk synes nämligen hava svävat i okunnighet omall lyx, den smakliga beredningen av vinet och bruket av kryddor; man var nöjd med det som hembygden bjöd var och en till livsuppehälle. Nog nu ombiskoparna. Lagarna bestämma kyrkoherdens eller prästens ämbete däruti, att han skall sjunga, läsa, mässa, döpa, lysa, avlösa, viga, kyrktaga, giva sista smörj elsen, vaka, jordfästa osv. Sång och bön utfördes mestadels på latinska språket, för vilket ändamål församlingen inköpte icke utan stora kostnader s.k. Tijdaböcker®, rörande vilka lagarna sörja för, att de icke fingo vara ^ Se ovan s. 262. ^ Kristoffers landslag, Dråpamål med vilja, kap. 31-32. ® Tijdaböcker, Ti^sebökasr (av tijjir, pL, enligt Schlyters Ordbok, s. 648 »allmän gudstjänst; eg. de till dess förrättande bestämda särskilda tider») är benämningen på de latinska textböckema för gudsqänstbruk; ordet är känt endast från Upplandslagen och den av denna beroende Hälsingelagen (i bägge lagarna Kyrkobalken kap. 3). I detta lagrum föreskrives, att sådana böcker höra till en kyrkas utrustning. Prästen får dock icke utan biskopens lov och sockenbomas samtycke köpa eller låta avskriva sådana, »om —som lagen säger —han ej vill Rang Sing och bön
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=