299 gaiiila lagen förbjuder offren, avskaffar den även tron på lundar, Engin skall a Lundom troa^; den folkliga religionen må vi härmed lämna. När emellertid evangeliets ljus gick upp, kom till oss en religion, Dcnursprungsomickeöverallt hade kvar källans renhet; ty^junärmarekällsprånget, liga kristendomen desto mera obemängd. När den avlägsnats allt för långt därifrån, släpade den med sig något av klåfingriga andars ävlan liksomnågot av upprört slam, och splittrad i ohka rännor förlorade den mycket av sin andhga smak. Genast efter apostlarnas tid började nämligen denna meningsskiljaktighet, och vid en så stor ohkhet mellan länder Den kristna och folk gick man åt olika håll. i. Angående begreppet Gud och religi splittrad i onen Frälsarens person voro många oroliga mera rörande vad Kristus vore än vad han ville att vi skulle vara [2] vidare, när nu religionenvorei säkerhet och heder under kristna furstar, greps dess överstepräster vad gudstjänsten angick, av fruktan att religionengenomenkelheteni den apostoliska förkunnelsenochi den nakna sakramentsutdehiingen skulle förlorai värde eller rentav gå under. Man började därför att kläda och fjättra den i vissa riter och ceremonier, antingen efter Gamla testamentets Kyrkas normoch pompa eller efter hedningarnas sed och till likhet med dem; detta gjorde nian, vare sig därför att man trodde, att dåhedendomoch kristendompå den tiden omväxlade, under enviss likhet i de yttreriterna, många skulle kunna lockas över till den kristna gudstjänsten, eller emedan man var övertygad om att en på sådant sätt utstyrd kyrka skulle bättre tilltala den råa hopen, som mera ledes av det yttre skenet än av själva saken. Mera tilläde man under tidens lopp, mimkordnar, klosterregler och munklöften, förbud av födoäimien, celibat för klerker, vidare bilddyrkan, åkallan av Gudsmoder och helgonen, som omman genomuppfumingen av dylika verk och sådan kult skulle göra vår Gud t.o. m. mot hans vilja ett behag utöver vad han själv befallt eller t. o. m. mot vad han själv befallt. Att här redogöra för detta är icke vår avsikt, emedan därom icke annat än tillfälligtvis finnas några föreskrifter (och de äro icke heller många) i våra, kyrkan rörandelagar. Vidsådant fann emellertidprästerskåpet ett behag och kunde så småningom stiga likahögt och draga till sig den statliga överhetens ämbeten och för egen del göra anspråk på så stort inflytande, att prästerna till sist härskade icke blott somde sekter 400 401 * Upplandslagen, Kyrkobalken kap. i. »Ingen skall tro på lund.» Övers, av E. Wessén, 1933. * I den tryckta latinska texten står etiam, ’även’, som är ett tryckfel för enim ’ty’.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=