298 än vad de utfört. Dessa avgudar^ plägade dock våra förfäder liksom andra folk blidka genom grymma blodsofFer även av människor, såsom nyss sades. Därför förbjuda lagarna i den nya kristna kulten sådana offer och blodbad, Engin skall Affgudomblota;^ 398 detta i våra dagar icke brukliga ord [o: blota] betyder utgjuta blod eller blidka med blod, och Blotmadir, blodman, betyder offerpräst eller offerskådare, en man som gav eller erbjöd offerdjur åt gudarna eller efter att ha granskat demäven spådde, såsometruskerna® hos romarna. Tre offerfester hademanårhgen: den förstakort förevintersolståndet [d: 21/12] för årsväxten och-avkastningen, tillägnad Ceres eller Venus-Freja; den andra och största kort före vårdagjämningen i mars månad [o: 20/3] för avkastningen och markens övriga äring, gemensamt för allas välfärd, såsom det synes, tillägnad den högste av gudarna, Tor; den tredje kring sommarsolståndet [o: 21/6] för seger över fienden, tillägnad Mars och Mercurius, vår Odin. Dessutom samlades man vart tredje ävensom vart nionde år med stor högtidlighet hksom för att fira en jubelfest. Offren voro, som förut är sagt, blodiga, oxar och—vilket bevisar det skytiska ursprimget —hästar, stundomäven människor, särskilt gossar ochynglingar, men sällan, ty icke heller hos andra folk, särskilt ej i Europa, förekommo dessa avskyvärda offer, annat än under högsta nödtvång. Man åt hästoch nötkött som en läckerhet och därvid det fetaste; i dessa offentliga festmåltider lågjust deras gudsdyrkan. Platsen för denna gudsdyrkan var främst Uppsala, såsom förut är sagt, frejdat i hela Norden. Man hade emellertid lundar överallt, vilka antingen voro helgade åt gudamakterna eller i vilka offer åt demanställdes; så många århundradens förlopp har knappast helt kunnat utplåna minnet av dem, att de icke ännu i dag av många dyrkas med en viss vidskepelse. När den 399 ^ Det av Stiernhöök för ’avgudar’ brukade ordet deaster finnes icke upptaget vare sig i ForCELUNi’s Totius Latinitatis Lexicon, T. 2 (i86i) eller i K. E. Georges, Lateinisch-deutsches Handwörterbuch. ii. Aufl., Bd i (1962); i Du Cange’s Glossarium finnes däremot deas/n'fc>/i3, ’avgudadyrkare’. —Ej heller i Thesaurus hnguae Ladnae, Vol. 5:1 (1909) hka htet som hos J. F. Niermeyer, Mediae Latinitatis lexicon minus, Fasc. 4 (1956) finnes någon artikel om deaster. — Om nedsättande ordbildningar med suffixet -aster se Kuhner- Holzweissig, Ausfiihrliche Grammatik der lateinischen Sprache. 2. Aufl. Bd i (1912), s. 979 och där anförd litteratur. * Upplandslagen, Kyrkobalken kap. i. »Ingen skall blota åt avgudar.» Övers, av E. Wessén, 1933. Se Wesséns kommentar till detta lagrum. ® Om etruskernas inälvsbeskådningar se C. O. Thulin, Die etruskische Disciphn. 1-2 (Göteborgs Högskolas Årsskrift, Bd ii, 1905:5 och 12, 1906:1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=