292 samma folk^, såsom de flesta av våra landsmän vilja påstå, emedan de haft filosofen Zeuthes® till konungochanses havatrott påsjälarnas odödlighet. Därav männens benägenhet att rusa mot svärden, då det ansågs fegt att sparaett liv, somskulle kommaigen. Omvåralandsmän skulle jag nästan anse detsamma. På gravhögarna fimias nämligen resta stenar, där i runskrift® nämnas än Odin, än Freja^, än Tor, som de bedja vara gunstig mot den döde. Därav framgår tydligt, att® de trott, att deras själar äimu existerade ochatt genomdödenett slut icke satts för själarna; detta synes även ådagaläggas av den omständigheten, att de icke som övriga barbarfolk utan åtskillnad slängt bort sina dödas kroppar, utan begravt demhedersamt i sina hagar (somde kallade släktträdgårdar. Etthagar®, och vilka ännu i denna dag här och där ses kring byarna) med deras käraste tillhörigheter, särskilt ^ Se ovan s. 6. * Stiernhöök, som i sin religionsfilosofiska och -historiska iver att för sitt folks fomhistoria fimia belägg för sitt antagande omden under den tiden där rådande tron på själarnas odödhgher anför somstöd för detta antagande uppgiften, att goterna (getema och därmed även götarna?) en gång haft till konung en filosof med namnet Zeutha. Denna i Nordens historia apokryfiska uppgift har han hämtat frånJohannes Magnus, Historia de omnibus GothorumSveonumque regibus (1554), 1. I, cap. 33-34 (s. 59 f.); i E. Schhoderus’ översättning (1620), s. 36 f. I både orig. och övers, möter namnformen Zenta. I marginalen å s. 36 har Schroderus tillagt den kronologiska (!) uppgiften: »Ähr efter W[erldens] Sfkapelse] 2696.» Denna konunganotis’ intagande i Stiernhööks verk är belysande för graden av Johannes Magnus’ övermäktiga auktoritet in historicis. * Här har Stiernhöök drivit paraUeUiseringen av de kristna och förkristna gravsedema för långt. * I Stiernhööks latinska text står genitivformen Frece, varmed tydhgen Freja {Frigga) åsyftas. Av dessa tre gudomUgheter, Odin, Tor och Freja, hade Stiernhöök hos Johannes Magnus, Historia de omnibus GothorumSveonumquae regibus (1554), som varit en litterär huvudkälla för hans framställning av götarnas och svearnas fomhistoria (inkl. deras kultur- och religionshistoria) i detta kapitel, å s. 31 funnit en suggestiv bild. G. Löw, Sveriges forntid i svensk historieskrivning, i (1908), s. 50-90 har givit enmycket upplysande framställningav betydelsenav detta Johannes Magnus’ verk, som upplevde flera upplagor och till sist (1620) av Erik SchroDERUS (en broder till Johan Skytte.) översattes till svenska. Löw (s. 88) yttrar: »Ingen svensk historieskrivare, ja ingen svensk författare i allmänhet —utomOlaus Petri som reformator — har utövat så stort inflytande på Sveriges öden somJohannes.» Även Stiernhöök stod under trycket av hans auktoritet. —Den nyss nämnda bilden hos Johannes Magnus har utövat sin suggestiva verkan redan på dennes broder Olaus M.\gnus, somi sitt opus magnum, 3:10, intagit den (i nyskuret träsnitt) och till den knutit sina i anslutning till broderns framställning gjorda reflexioner. I sin utomordenthga Kommentar (1951) till Olaus Magnus har sedanJ. Granlund behandlat bilden och både där (3:10) och flerstädes (se Registema) givit en refererande framställning av den fornnordiska (fornkristna) reHgionshistorien på grundval av den mycket omfattande, av honom noggrant angivna vetenskapUga litteraturen, till vilken här endast kan hänvisas. ® De sju följande raderna av den latinska texten hava råkat i en viss oordning och kunna endast gissningsvis översättas; så föreslås, att quo illud ... quod ersättes av quod illud ... quod\ animalihus av animis. * Omättehage sej. E. Rietz, Svenskt dialekt-lexikon (1867), s. 844, där dock ordet nu anges betyda »den för en slägt eller ett hemman utstakade begrafningsplatsen i kyrkogården».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=