291 eteriska varats kaos, varifrån själarna hämtats, medan däremot andras, somi detta livet förlorat sig i vilda lustar och sinnliga njutningar, togo gestalt i svin, hundar, vargar, rävar osv. Epikuréerna^ däremot, som också bekände sig till en filosofi av detta slaget, överensstämde visserligen i det mesta med de övriga men bestredo med största häftighet odödligheten. Ingenting är, enligt deras mening, odödligt, utom det eviga och oföränderliga. Människornas och djurens själar börja samtidigt med deras kroppar. Från att ha varit telningar tillväxa de, bestå, avtyna och återfalla i materiens våld, varifrån de utgått. Då epikuréerna dessutom låta gudarna, sedan dessa en gång ställt naturens urverk, efter vars hjul allting skall gå och rätta sig, vara sysslolösa utan att bry sig om världen och människorna, är det icke att undra över, om de föraktat och förlöjligat all gudsdyrkan såsom meningslös. Ovanas homittum mentes, o pectora cceca; Qvalibus in tenebris degitur etc.. 389 utropar någon^, med vilken alltför många instämma, om icke med rop, så likväl i tanke, om de också synas och vilja tros vara högst fromma. Den andra och heligare religionen, som omfattats av få folk eller, rättare sagt, av få människor bland dem, kanske bör tillräknas våra goter, för den händelse goter och geter avse Till den månne götar och svear? ^ Här börjar Stiernhöök en liknande snabbteckning av epikureismens läror. * Den icke namngivne skalden är T. Lucretius Carus, i vars filosofiska bekännelsedikt De rcrum natura ’Om naturen’, 11, 14 tf. (ed. H. Diets 1923) läsas följande verser (som i StternHÖÖKs citat äro något ändrade och sammandragna): Omiseras hominum mentes, 0 pectora caeca; qttalibus in tenebris uitae quantisqne periclis degitur hoc aeui quad cuinquest. O hur eländig mänskornas håg, hur blindt deras hjärta! O huru mörk den natt, hur stor den fara, som hotar allt, som ett människolif är nämndt! Övers, av E. Fehr (T. Lucretius Carus, Omnaturen. En Studie. 1897, s. 43). Under Stiernhööks långvariga vistelser vid utländska universitet hade förmodhgen även refigionsfilosofien och -historien samt moralfilosofien ingått i hans studier; mångenstädes i sitt stora rättshistoriska verk och framför allt i II: Avd. 2 kap. 8 inflickar han reminiscenser från sådana studier, utan att dock namnge dessa utländska källor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=