290 nersta hemligheter. Den trodde på gudar eller snarare på en Gud, på flera blott på så sätt, att de hänförde demi en endas familj och under 387 hans makt. Esse ettim, säger Ciceroh aliqvam talem proestantem, esternamq. tiatiiram, eaniq. suspicietidatii, admirandamq. homitiumgeneri, puleritudo mundi, ordoq. rerumccelestium cogit conjiteri, ut cujus beneficio et cura, non tantumuniversumhoc naturae opus, sedet singulce in eo res, admensuram sihi datam, essent, starent, conservarentur. Castissimum autem atq. sanetissinttim, plenissimumq. pietatis cultum esse, ut euni semper pura, integra, incorrupta et mente et voce veneremur. Så långt denne. Denna religion* förutsätter således begrepp omoch tro på en gudamakt, men kräver även dyrkan av och vördnad för honom medren, oförvitligoch ofördärvad både själ och mun. Med muimen genomtack, lov och böner; med själen genom att forma den efter Guds själ. Ty då de ansågo Guds dyrkan vara den bästa odhngen av vår egen själ, som flertalet trodde vara antingen en liten del av den gudomliga anden eller en stråle av den, vilken trängt in i våra kroppar, ansåg man, att vår själ då först förädlas och fulländas, när den i tänkesätt och handling kom till största möjliga hkhet med Gud, dvs. var oförskräckt i faran, orörd av begären, icke övermodig i medgången, icke nedslagen i motgången, utan lyckhg under motgångarna, lugn mitt under stormarna och ståndaktig på den inslagna levnadsvägen: härutinnan ansåg man 388 livets salighet och det högsta godas begrepp ligga och härutöver varken sökte man eller hoppades man något annat. Då man icke kände genom någon kropparnas uppståndelse (vilken alla avböjde såsom orimlig) något annat liv efter detta livet, gjorde likväl de flesta en tillbyggnad med själarnas odödlighet, somliga uppriktigt ochkonsekvent, flera med tvekan ochpå så sätt, att vissa trodde, att deras själar, vilka hade lösgjort sig från njutningarnas träck och smuts, återvände till betraktandet av naturen och Guds verk, till det gudomliga och Religionssekter bland filosoferna ^ M. Tullius Cicero, De divinationc, II, 72 (rec. C. F. W. Muller, 1898), s. 250: et esse praestantem aliquain aetemamque naturam, et earn suspiciendam admirandamque hominum generi pulchritudo mundi ordoque rerum caelestium cogit confiteri. »Världens skönhet och himlakropparnas ordning tvingar till att erkänna både att en förträfflig och evig natur existerar och att människosläktet bör blicka upp till och beundra den.» Fortsättningen av Stiernhööks latinska citat i den av honom brukade textformen torde kunna översättas på följande sätt: »... då ju genom hans godhet och omsorg icke blott hela världsalltet utan även alla särskilda föremål inomdetsamma efter det en gäng givna måttet finnas till, bestå och bevaras. [ ] Hans dyrkan är kysk, samvetsgrann och from, så att vi alltid med ren, oförvitlig och ofördärvad både själ och röst dyrka honom.» — * Det är stoicismens åskådningar och läror, som Stiernhöök i det närmast följande utvecklar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=