283 dör därav, att läkaren har skurit oskickligt eller givit ett förhastat^ läkemedel, bjuder den, att dess värde erlägges av honom, men enligt vår lag däremot må den skylla sig själv, somvalt en oskicklig läkare. Få voro på den tiden de, somutövade läkekonsten, och manbemötte därför med välvilja varje försök att hjälpa, för att det icke skulle lända demtill skada, då de kundebeediga, att deras avsikt icke varit att döda, utan att bota. Men omett fyrfotadjur förorsakat förlust genom Skadegörelse att döda en annan dragare, föreskriva de gamla lagarna, att båda, såväl det levande som det döda djuret, skola tillfalla de bägge ägarna för att sedan värdering av båda djuren ägt rum, de bägge ägarna erhålla samma andel, något somöverensstämmer med den gudomliga mosaiska lagen.^ Den senaste lagen [o: Landslagen]* avviker något 379 därifrån, ty omdet dödade djuret icke är tjänhgt till föda såsom hos oss häst eller åsna, är ägaren* av det dödande djuret skyldig att ersätta halva värdet, men om det kan ätas såsom oxe, bock, får, gris osv., fjärdedelen. Om däremot ett dragdjur dödat en människa, var dragdjurets ägare fordom* skyldig att utgiva både böter och skadeersättning, såframt icke målsägaren var nöjd med endera. Ehuru böterna icke voro stora, måste de dock till undanröjande av orsaker till stridighet och fiendskap erläggas av ätt till ätt, alldeles som om ett dråp begåtts av en människa. Men enligt den senaste lagen* utlämnas icke det djur, som gjort skadan, och icke heller värdet av skadan, utan blott några marks penningböter. Enligt seden har dock det bruket bibehållit sig, att det skadegörande djuret utlämnas för att avlivas.’ ^ Här synes Stiernhööks properus stå i st. £. preeproperus, ’förhastad’. ® Se F. Raguel, Lex politica Dei (1651), s. iii; 2 Mosebok XXI: 35. * Kristoffers Landslag, Byggningabalken kap. 46. * Genom tryckfel har den latinska texten dominum i st. f. dominus. ® Sc Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 1 och övriga i Holmbäck & Wessons kommentar till detta ställe (Ser. i, (b): s. 116) anförda lagar och lagrum. * Kristoffers Landslag, Dråpsbalken med våda, kap. 17. ’ Jfr S. JÄGERSKIÖLD, Om eulpa-ansvaret under 1600- och 1700-talen. Rättshistoriska studier 5 (1977)- eller förlust åstadkommen av ett fyrfota-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=