28i för de fynd av skeppsbrutnas ägodelar, somkastats upp på stränderna; Skeppsbrutnas två tredjedelar tillföllo jordägaren och en tredjedel upphittaren. Men ägodelar av det gods, som anträffats och uppdragits från havets botten eller från bottnen av ett vattendrag, fingo de hälften vard Omicke ägaren, sedan ett år efter kungörandet förlidit, mider tiden kommit tillstädes, trädde statskassan i hans ställe. Omemellertid ägaren var känd, löpte gentemot honom icke någon årspreskription, så att godset skulle 377 kunna anses hava övergivits eller förlorats. Mycket orättvisa och Orättvisa stridande mot all gudomlig och naturlig rätt voro således de bekanta lagar mot lagarna från tidigare århundraden, somännu alltjämt de flesta Östersjöns kustinvånare bruka som täckmantel för att vid skeppsbrutnas olycksöde som gamar störta fram över bytet och rycka från dess lagliga ägare rätten till återvinning eller, för att uttryckamig tydligare, rätten att återkräva vad som är deras egen tillhörighet och vilket de förlorat utan någon sin förskyllan.^ ^ De anförda reglerna om fynd i vatten läsas i Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 54. ® Omstrandrätt se V. Niitemaa ni. fl. i Kulturhist. Lexikon XVII (1972) sp. 290 fF. StiernHÖÖK hävdar en ägares vittgående revindikationsrätt; se härom E. Anners, Hand wahre Hand, Rättshist. bibliotek 3 (1952) samt S. Jägerskiöld, Handelsbalkens utländska källor s. 129 ff. skeppsbrutnas egendom
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=