28o tjuvarna skulle berövas varje hållpunkt i den undanflykten, att begreppet stöld icke omfattar fynd, föreskriva lagarna^, att fyndenskola kungöras först för följeslagarna och mötande vägfarande, sedan i närmaste gård eller by, till sist vid kyrkan eller tinget. Ominomett år från detta kungörande ingen anmälde sin förlust och gjorde sitt anspråk gällande, tillföll en tredjedel av fyndet upphittaren och två tredjedelar konungen, varvid uppskatmingen av värdet anförtroddes åt gode mäns avgörande. Det var också mycket viktigt, var och av vemgodset hittats och av vad slag det var. Ty en sak, somanträffats 376 på en vigd plats eller i någons hus eller gård, bör icke anses somförlorad.^ Därför åsyftar lagen blott det som hittats på väg eller vid väg®, nämligen på platser, där det utan något särskilt förbudstår envar fritt att gå. Men en träl, somhittar något, förvärvar åt sin husbonde. Daglönaren å sin sida kunde icke för sig själv draga någon vinst av ett fynd på annat sätt, än omhan därvid icke försummat några dagsverken, somhan var skyldig sin husbonde, annars inträdde husbonden i daglönarens rätt^. Vidfyndavsmåboskap och kreatur kunde icke någonhittelön®fordras—det ansågs nämligen, att kreaturenickeförlorat lusten att återvända, även omde någon gång skulle ha gått vilse, eller därför att de voro lätta att liitta, men mycket svåra att gömma —, manmedgav dockett måttligt brukavdemefter kungörandet, blott de icke drevos utomhäradet®, t. ex. att brukaenhäst eller oxetill arbeten, plöjning eller körslor o.d., såsom en ersättning för vård och foder. Samma rätt somgällde för gods, somhittats på marken, gällde även med denna och detta förhållande blivit ett bevingat ord. Stiernhöök har sedan till sist ej velat undanhålla sina läsare denna i en allvarhg lagtext förekommande kedja av skämtsamma, men dock betydelsefulla vändningar. Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 14; Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 51; Kristoffers Landslag, Tjuvabalken kap. 32. ® Södermarmalagen, Tjuvnadsbalken kap. 16. ® Kristoffers Landslag, Tjuvabalken kap. 32. * Hälsingelagen, Manhelgdsbalken kap. 37. ® Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 53 (där dock derma frihet från hittelön är begränsad till »en annans tama häst eUer tama sto eller tama oxe eller ko, får eller get eller något annat nyttigt kreatur»; annat kreatursfynd lönas med »var åttonde penning» [av örtugen], dvs. en åttondel). —Det av Stiernhöök använda ordet för ’hittelön’ är euretrum, somär en latiniseringi singularis av det grekiska, endast i pluralis förekommande ra eupExpa ’hittelön’, för vilket i Liddell-Scott-Jones, A Greek-English lexicon (1940), Vol. i, s. 729 endast ett beläggställe finnes anfört, nämligen Corp. iur. civ. Vol. i. Dig. 47. 2, 43: Quidergo, si Eupexpa quae dicunt petat ? nec hie videtur furtum facere, etsi non probe petat ahquid. »Än omhan skuUe begära s. k. hittelön? Icke ens härvidlag synes han begå stöld, även omhan skulle otillbörligt begära något.» • Kristoffers Landslag, Tjuvabalken kap. 35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=