279 sig, antingen genom att anföra sin fångesman^ eller genomatt uppvisa sin oskuld medjärnbörds- eller edgärdsmannabevis. Då emellertid sedan stöldgodset blivit igenkänt, tjuvarna mestadels pläga urskulda sig med påståendet, att de fått det av andra antingen genomköp eller byte eller gåva, ville våra förfäder, av denna anledning eller för att tjuvarna icke skulle kunna komma undan genom svepskäl, att varje avtal omköp-försäljning av lös egendom skulle ske medvittnen och mäklare, varomjag talat i det föregående.^ Om därför en tjuv åberopade sig på fångesmannen, erhöll han i och för undersökning en kortare eller längre frist, allteftersom godset uppgavs vara överlämnat utom häradet, landskapet eller riket. Under tiden skulle den anklagade ställa säkerhet för utlämnandet antingen genomborgesmän eller genom kvarstad® å det tvistiga godset, eller slutligen genom någon annan likvärdig pant —på så många sätt kunde säkerhet ställas —, och inte ifråga omnågon av dessa säkerheter kundeden anklagade vägra utan att göra sig skyldig till brottet; detta gällde särskilt i fråga om gods, som uppgavs"* vara köpt eller hittat eller bytt, förpantat, 375 lånat, lejt; ty omdet sades, att det stulna vorehemmafött eller hemmagjort, måste detta bevisas med vittnen och edgärdsmän, även om målsäganden ingenting bevisat, och detta ägde alltid rum, så ofta som stöld tillvitades någon. Vilken åsikt man bör hysa därom, är sagt ovan® i fråga omden kanoniska bevisningen. Närmast efter stöld följer fynd, Tjufwer hitter gierna, som Fynd Klåckare Kaleken®, dvs. Tjuu hittar lätt som klockare kalken, skämtar den gamla lagen. Tjuvar, som hava ertappats, ursäkta sig och försvara sig nämligen ofta med denna förevändning. För att därför * Om betydelsen och användningen i det svenska lagspråket av denna juridiska term se artikeln under ordet Fångesman i Nordisk familjebok. Ny uppl., Bd 9 (1908) sp. 191. Omdess förekomst på Stiemhööks tid se Cl. Rälamb, Observationes juris practicae (1674), Registret u. o. Fångesman. Då Stternhöök för denna svenska term icke funnit någon motsvarighet på latin, grep han till omskrivningen author a quo (aliquid accipitur) ’ägare, av vilken [något mottages]’, brukad två gånger å s. 374.—1 landskapslagarna benämndes den, somförsålt fast egendom, i sitt förhållande till köparen dennes hemuls man; se Schlyters Ordbok, s. 272 f. * Se ovan s. 170. * Omtaksättning och kvarstadse Wennström, anf. arb., s. 164-182 och där anförd htteratur. * Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 43. ® Se ovan s. 72. * Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 52. Fyndir aghu naest {jiuffnasjDi standx. [jy at jjiuffwaer hittae giasrna svva sum klokkacrin hitti kalkin. »Fynd skola följa närmast efter tjuvnad, ty quvar liitta gärna, hksom klockaren hittade kalken.» Övers, av E. Wessén, 1933. När Upplandslagens Manhelgdsbalk behandlar fynd efter stöld, motiveras detta med ett gammalt ordstäv omatt »tjuvar hitta gärna», vilket sedan formellt parallelliseras med att »klockaren hittade kalken», vilket man ju ej kan undra på, då han i sin tjänst står i närmaste kontakt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=