2'J6 upprepad, slita spö eller utstå prygel. Medangötarätten®så grymt går frammot männen, skonar den emellertid vid stöld kvinnornas liv och bötfäller förmyndaren till straff för hans vårdslöshet eUer försummelse; en del av bötesbeloppet föll dock även på kvinnan eller, om hon icke hade några tillgångar, måste hon gå i träldom, såsom ovan är sagt. Nog sagt omstraffet för stöld i allmänhet; det växlade såsom vid andra brott, somhava sina grader. Med hänsyn till föremålet indelade man stölderna i två slag: det ena gällde saker, som pläga förvaras i hus, kistor, skrin, skåp och mestadels skyddas av lås och nyckel, och det är omstraffet för dem, somlagarna huvudsakligen tala; det andra rörde visserligen också lösegendom (ty fast egendomkanju icke utsättas för stöld)^, men sådan, somicke kan på dettasätt förvaras såsom stor- och småboskap på bete, hö och avmejad säd på åkrarna. De, som stjäla djur, kallas boskapstjuvar [abigei), på vårt språk Gårtiufwar^, de, somstjäla det senare, Agnebakar.®För bägge slagen gäller ett och samma straff, nämligen hängning, omdet ansågs skäligt m.h.t. det stulnas värde, och beslag av lös egendom. Ty de nämnda ägodelarna ansåg man vara fridlysta och nu vara under ett högre skydd eller, som vår lag^ uttrycker det. Guds lås, ty mänsklig aktsamliet räcker icke för att ägna dem ständig uppsikt. Därför stadgade man Stölders olikhet och omväxling i straffet för stöld Boskapstjuvar Gårtiufwar, Agnebakar Magnus [d: Ladulås] givit».— Omgötalagamas inställning till kvinnas stöld se Wennström, anf. arb., s. 82 ff. ^ Några rader längre fram anmärker emellertid Stiernhöök själv, att genom flyttning av råmärken sådan stöld kan begås; den straffas med döden. * Den äldsta formen av detta ord förekommer i de bägge götalagama Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 32 (gorpiuuasr) och Yngre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 16 (görpiufuer); Wesséns översättning är på det förra stället ’slaktquv’ (se härom dock hans kommentar till det frånYngre Västgötalagen anförda stället s. 323 not 31) och på det senare ’gorguv’, medan ScHLYTER, som anser att gor betyder ’boskap’, översätter ’boskapstjuv’. I de äldre handskriftema av Magnus Erikssons och Kristoffers Landslagar fimias på motsvarande ställen av Tjuvabalken formen gortiuver, somdock i de yngre och yngsta handskrifterna motsvaras av formen gardh thyuffwer, vilken också möter i Ragvald Ingemundssons latinska översättning (utg. av J. Messenius, 1614, s. 317) i den oriktiga termen/«r domestiais, ’hemtjuv’. Se även SÖDERWALLs Ordbok, Bd i, s. 418 u.o. gorpiuver och framför allt Wennström, Tjuvnad etc., s. 21 ff. ® Agnabaker, somförekommer i de flesta av de medeltida lagarna, betyder ’sädesquv’, som fick bära agnar på ryggen; användes även som okvädinsord; se Schlyters artikel omdetta ordi hans Ordbok. Omtermen agnabakasse särskilt Wennström, anf. arb., s. 37-40. ^ Östgötalagen, EdsöresbaUten kap. 32; Nustial man korn af akre ute ok brytacr guzs las ... han hetir aghnabakasr. »Nu sqäl någon säd ute på åkem och bryter Guds lås ... han heter agnabak.» Övers, av E. Wessén, 1933. Kristoffers Landslag, Add. B (Schlyter, s. 402 f.: Nwstiäll man korn aff akre, och s tiäll thet vndan gudz låse ... thå heterhanagnabaker. —Se E. Wesséns kommentar till Upplandsbalken, Manhelgdsbalkcn kap. 49 och där anförd htteratur; se även föregående not.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=