275 stölder voro för människorna och hur mera hetsigt än försiktigt och klokt de, av hat mot brottet liksomförtörnade på människorna, behandlade tjuvnadsmålen. I början synas dock svearna icke hava varit Svealagar så upphetsade, de voro säkerhgen mildare än götarna, särskilt gäller olikhet mot det invånarna i de norra landskapen, hos vilka dock, somnyss sades, götalagama stölder äro mera sällsynta. Hälsingarna^ straffade icke tjuven med hängning i de fall, där han återställt det stulna och erlagt bötesstraffet, som icke var mer än sex mark, som han kunde begära av sina närmaste frändcr och med dem friköpa sig från livsstraffet. Men icke heller Birgers Upplandslag^ straffar tjuven första gången med hängning, utan bötfäller honom. Men andra gången straffar den så, hur obetydlig den stulna saken än var. Fordom fanns också (för så vitt man kan sätta tro till en norsk författare* omvår liistoria) enligt den gamla Uppsalalagen somstraff för stöld en domatt betala det stulnas värde tredubbelt, vilket överensstämde med Guds lag^. I praxis* har detta för icke så länge sedan antagits av de kungl. hovrätterna och nu genomnågra års bruk vunnit i kraft, så att omtjuven icke kan betala bötesstraffet, får han, för så vitt stölden icke är mycket stor eller ofta 1 371 ^ Hälsingelagen, Manhelgdsbalken, kap. 28; se Holmbäck & Wesséns kommentar til^ stället (Svenska landskapslagar, Ser. 3, 1940, s. 352 f.). Se även Dalalagen, Tjuvnadsbalken kap. 6 med Holmbäck & Wesséns kommentar (anf. arb.. Ser. 2, 1936, (a), s. 98). ® Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 38 och 39 med Holmbäck &Wesséns kommentar (anf. arb.. Ser. i, 1933, (b), s. 107). —Upplandslagen, som kodifierades under Tiundalands lagman Birger Peterssons ledning, stadfästes är 1296 under konung Birger Magnussons minderårighet. ® Den författare, som Stiernhöök anspelar på, är Snorre Sturleson och hans Norske Kongers Chronica i dansk översättning av Peder Clausson (1633), å vars s. 226 fF. Snorre bl.a. skildrar, hur lagman Emund från Skara besöker konimg Olov (Skötkonung) i Uppsala och ber denne enligt Uppsalalagen avdöma en uppdiktad rättstvist. Konungens utslag har av StiernHÖÖK missuppfattats såsom en prejudicerande domi stöldmål. K. G. Westman, som var djupt förtrogen med Konrad von Maurers levnad och vetenskapliga personlighet (varom hans artikel i Nordisk Familjebok. Ny uppl., Bd 17, 1919, sp. 1291-1293 bär vittne) har efter denne beaktat det ifrågavarande stället hos Snorre Sturleson; se härom hans uppsats Konung och landskaphga myndigheter i den äldsta svenska rättegången (Historiska studier tillägnade Harald Hjäme, 1908), s. 791 f. * Se F. Raguel, Lex poUtica Dei. Övers, av H. J. Careell (1651), s. 99, där 7:e budet behandlas. I de där ur Bibeln anförda parallellställena talas endast omdubbel, 4-dubbel eller 6-dubbel ersättning av det stulna. —Om Tio Guds bud och deras inflytande på den svenska rätten och rättsuppfattningen se H. Munktell, Mose lag och svensk rättsutveclding (Lychnos. 1936, s. 131-150). Om Stiernhööks personliga inställning yttrar Munktell (s. 144): »Stiernhöök åter synes knappast alls ha influerats av mosaisk rätt; han är ju också känd för att vara i hög grad nationell.» —Omden mosaiska lagen se vidare N. Beckman, Den mosaiska straffrätten (Tidskrift utg. avJuridiska föreningen i Finland, 1941, s. iii). * Med den nya rättspraxis menar Stiernhöök 1653 års straffbrdning (se härom ovan s. 236, not 2). * Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 35-37; Yngre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 33. Det ur Östgötalagen anförda stadgandet (kap. 35) slutar med orden: »Denna lagen har konung nas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=