273 dessa, med vilka de gripit i andras tilUiörigheter, icke förtjänade att visas eller vidare användas, medan däremot lagarna till horkarlars, dråpares och andra brottslingars förmån stadga, att de icke få bindas på detta sätt, utan blott med handbojor eller hållas fängslade. Därtill bestämde lagen belöningar åt dem, som grepo tjuvar^, antingen allt vad som anträffas hos dem, då de gripas, eller (enligt de gamla svealagarna^) en femtedel av den begångna stölden. Det var icke så vid övriga brott, där åtal var medgivet endast målsägande och konimgens länsman, medan andra däremot varken voro vid risk av 368 straff därtill förbundna eller genom belöning därtill inbjudna. Lagarna® tillåta också att döda en dagtjuv, omhan ej skullekunnagripas på annat sätt. De tolv tavlornas lag^ tillåter blott att döda en nattjuv, och även det blott, omhan försvarat sig med vapen. Än mer: våra förfäder skonade icke vid stöld en övermaga eller dem, som man eljest plägar ursäkta med hänsyn till deras svaghet eller ålder, även om man icke bestraffade dem med alldeles lika straff som övriga.® Slutligen tilläto de icke att träffa uppgörelse angående stölder, vilket dock var medgivet enligt den romerska och den danska lagen, nämligen i alla de mål, som föllo under pretorns edikt®, vilka icke inneburo en kränkning av staten utan den enskildes ekonomi. Enligt götarätt’ och Skånelagen var det vid strängaste och därtill vanärande straff förbjudet att släppa en tjuv ostraffad, eftersom hanju anklagades av den målsägande, sommålet närmast angick. Men om konungens länsman eller häradets socknare släppt honom, voro dessa skyldiga att svara för den anklagade och taga på sig hans mål och undergå straff för hans brott. Så skedde också efter Saliska lagen®, ^ Kristoffers Landslag, Tjuvabalken kap. 23. * Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 51, Hälsingelagen, Manhelgdsbalken kap. 34 och Västmannalagen, Manhelgdsbalken kap. 26, vilka dock alla nämna en fjärdedel (ej en femtedel), vadan StiernhÖÖks qvinta torde vara minnesfel för qvarta. ® Så t. ex. Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 46. ^ Se Fontes iuris Romani antiqui. Ed. G. Bruns. Ed. VI*^ cura Th. Mommseni et O. GraDENWTTZ. P. I (1893), s. 31: Tab. VIII, 13 med utgivarnas texthistoriska kommentarer. ® Se Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 42 och Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 40. * Den pretoriska rätten utgjordes av de edikt, vilka successivt utfärdades av pretorerna till komplettering av den fornärvda De tolv tavlornas lag och tjänade till ledning vid den allmänna rättskipningen. De ingingo i det av de romerska rättslärda bearbetade rättssystemet, somnådde sin höjdpunkt i den justinianska rätten, vars världshistoriska betydelse är alltjämt bestående. Se den tankeväckande boken av P. Koschaker, Europa und das römische Recht (1947; 2. unveränderte Aufl. 1953; förf. 1951). ’ Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 3 och 5; Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 33. * Hänvisningen till Sahska lagen (Le.v Salica) är ett misstag; enhgt Index till Lindenbrogs Codex legum antiquarum (1613), s. 1535 torde därmed åsyftas Lex Baiuvar. t. 8. c. 15:2 (ed. 18 — 804510 Stiernhöök
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=