272 tagit sig och förfelat sitt syfte. Ty då de först började att med lagar tygla stöld, voro de — det måste erkäimas —alltför stränga, änskönt de voro så milda i fråga om alla andra brott, även de rysligaste. Vad är nämligen svårare än samlag med föräldrar, barn, systrar eller mord på dem? Sådana brottslingar låta de dock, nöjda med pengar och kyrkoplikt, behålla livet. Men när tjuvar ertappades, avfattades domen efter följande hemska formulär^: Han skal dömma til hugz och til hängia, til dråp och til döda, til torfz och til Tiäru vgildan firi arwa, och effter mälandi swa firi Kyrckia sum firi Konunge, dvs. ifråga om en för stöld anklagad kan straffet ske med yxa, sax, nedgrävning, bränning levande, utan att därför någon gottgörelse är förfallen vare sig till arving367 arna, eller till Kyrkan eller till Konungen. Och huru litet behövdes cj för att bliva hängd! En halv mark eller dess värde; vilken liten småsak i förhållande till en människas död! Detta straff har kvarblivit även efter den av konung Kristoffer föranstaltade lagrevisionen och iakttages ännu i dag^ strängt i vissa trakter. Kvinnor blevo nedgrävda levande, om stölden skulle, för en manlig tjuv, föranlett hängning. Men om den var av mindre värde, t. ex. en tredjedel eller fjärdedel mindre än en halv mark, blev hon spösliten och fick bägge öronen avskurna. Men om den icke ens var värd det, utan endast hälften därav, blev hon spösliten och fick ena örat avskuret; men om den icke heller var värd så mycket, fick hon likväl slita spö vid skampålen. Tjuvarna leddes även med bakbundna händer®, som om Stölder förhatliga Den forna lagen mot Quvar Kvinnors stölder Tjuvars och tjuvnads belastning Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 3. »Sedan skall man döma honom till hugg och till hängning, ull dråp och tiU död, till torv och till qära, ogill för arvinge och eftermälande, såväl för kyrka somför konung.» Övers, av E. Wessén, 1946. Somframgår av en jämförelse med Schlyters text och med Wesséns översättning, äro Stiernhööks både text och översättning mycket bristfälHga. Detta lagrum är också ett av de svårare och har givit anledning till en vidlyftig diskussion bland forskarna, för vilken utförHgt redogöres hos Holmbäck & Wessén, Svenska landskaplagar. Ser. 5 (1946), s. 167-169; bland de äldre se särskilt M. Calonius, De prisco in patria servorumjure (Opera omnia. Vol. i, 1829), s. 334-344 eller J. W. Liffmans översättning Omde forna trälarnes rätt i Swerige (1836), s. 249-257. * Kristoffers Landslag, Tjuvabalken kap. 6, som är en ordagrann upprepning av Magnus Erikssons Landslag, Tjuvabalken kap. 5. —Se de detaljerade bestämmekerna om tjuvnadsbrotten i Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 35-51. —En oumbärhg komparativ kommentar till landskapslagarnas bestämmelser om quvnadsbrotten föreligger i T. Wennström, Tjuvnad och fomxmi. Rättsfilologiska studier i svenska landskapslagar (1936). —Om revisionen av straffen och Stiernhööks delaktighet i drottning Kristinas straffbrdning av den 18 maj 1653 se G. Olin, Några blad ur det svenska straffsystemets historia (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 2, 1934), s. 836 ff". och J. E. Almquist i Rättshistoriska studier, Bd 2 (1957), s. 185 f. * Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 3 och 5. —Se Wennström, anf. arb., s. 476 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=