FEMTE KAPITLET 364 Om stölder INNEHÅLL Stölder förhatliga. Stölder fordom sällsynta. Ävenså nuförtiden här och var. målet med de många och stränga straffen. Senecas åsikt anförd. Stölder straffas strängare än andra brott. Fel vid tjuvnadsmål både i processen och i fråga omstraffen i målet. Stölder begångna av kviimor. Av övermaga. Tjuvars fasttagare. Förlikning icke tillåten vid stölder. Svealagama mildare. Boskapstjuvar. Sädestjuvar. Kyrkorånare. Uppenbara och icke uppenbara stölder. Att i armans hus efterforska stölder tillåtet under viss förutsättning. Tre slags tjuvar: den sområder, den somtillgriper, den somgömmer. Lag ochrätt omhittegods. Rätt och orätt angående skeppsbrumas egendom. Ändalitet brott var för våra förfäder förhatligare och svårare än stöld; intet heller fordom sällsyntare, vare sig emedan de från späd ålder uppfostrats att icke eftertrakta en annans tillhörighet eller därför att ingenting fanns, som särskilt kunde locka dem, som levde för dagen. Jag skulle dock tro, att den förra orsaken var den starkaste. I rikets norra landskap fjärran från utlänningars handel och vandel 365 äro stölder mycket sällsynta. De varken själva ha eller hos andra befara några »beckota händer».^ I vissa socknar, där man under somI Stölder säUsynta Även i våra dagar i rikets norralandskap ^ hdva »beckota händer» (Izt.pkeatas habere manus), 'vara tjuvaktig’; från Östergödand anföresi Rietz’ Svenskt dialekt-lexikon (1867), s. 32 bekhändt, adj. tjufakdg. Om beckhändt, beckhänd se Svenska Akademiens Ordbok, Bd 3 (1906), B 553 f.: »vanl. bUdl. qufaktig». Från 1600-talet kan anföras O. Rudbeck, Atlantica, Del 4, p. 119 (ed. Nelson s. 109): »han [d: Mercurius] hafwer så bekutta händer att han redan i Moderenshjf hafwer legat och tänckt på huru han skulle lärastiäla». Denna bildliga användning av ett adj. med den realistiska betydelsen beckig firmes i de flesta moderna språk i deras något äldre skeden. Möjligen är detta ett arv från antiken, återupplivat av 1400- och 1500-talets humanister (särskilt italienska). Ordsammanställningen piceata manus i betydelsen ’quvaktig hand’ möter redan hos Martialis (i :a årh. e. Kr.) i Epigrammata, VIII. 59 i pentametern nonfuit Autolyci tam piceata manus {piceata finnes visserligen endast i ett par yngre handskrifter, medan den i moderna editioners text nu vanhga läsarten är piperata ’pepprad’, somdock föga passar till den föregående textraden). Det vamas emellertid, ätmu tidigare, i Jesus Syraks bok för att få beck på händerna (Liber Ecclesiastid i Versio vulgata, 13:1): Qui tetigerit picem, inquinabitur ab ea. Den bildliga användningen av »becket» ligger där nära. I våra dagar talas oftare om’långfmgrad’ än om’bcckhänt’. I den franska tjuvslangen kan dock ännu förekomma: ai'oir de la poix aux doigts i betydelsen ’stjäla’; det tyska Pech betyder både’beck’ och ’otur’.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=