207 sätt bestämde sachsarna som mansbot för en gycklare [att dräpa] skuggan av en man och för en nävkämpe [att slå] glansen från en solbelyst tvekampssköld. Härutinnan synas såväl de senare somde förra mera ha avsett personernas än målens betydelse, liksomomdet icke hade varit människor utan skenbilder av människor, som blivit bragta omlivet; och dessas liv vore somförlamat i lättja eller overksamhet eller upptoges av sådana konster, som uppmjukade och förlamade både själens och kroppens krafter. Dessa voro emellertid människor, som voro värderade under de Fadermord cller mord på husbönder vanliga dråpsböterna; de som nu följa äro värderade över det vanliga. Det är sådana, som kunna göra anspråk på större antingen vördnad eller kärlek eller trohet eller medlidande, t. ex.^ husbönder, föräldrar, makar, barn, kvinnor, övermaga, småbarn (Gretingar^ kallar lagen Okrigiska dem), som äro madcr sju år, Krokokarh, somstöder sig på käppar, genom år och gubbar, kraftlösa av sjukdom eller ålder, domare, domsverkställare. Bötesstraffet ökas också för var och en, om han dräpes på fridlyst plats eller tid, eller från bakliåll eller medkniveller bågeosv. T. ex. om 361 dråpet förövats på enslig plats, i den dräptes eget hus, på torget marknadsdagen, inom sju dagar före konungens ankomst eller lika många dagar efter hans avfärd från landskapet, under ett krigståg, mot brudtida rättslivet endast förekommer i de bägge götalagama, varvid Västgötalagens version icke särskilt nämnts av Stiernhöök, kan man närmast antaga, att seden har utländskt ursprung och att dess skick i Västgötalagen är det äldsta, vilket modifierats i Östgötalagen. Föraktet för lekaren framträder i grällare färger i den förra lagen än i den senare; detta talar för, att den östgötska seden mildrats och sedan upptagits som ett kapitel av Dråpsbalken. Föraktet för lekaren är i bägge lagarna förbundet med ett och samma gyckelspel inför folket. —Efter nedskrivandet av denna korta kommentar till Stiernhööksomnämnande av Östgötalagens ironiska behandling av hur man skulle tillgodose de anspråk på dråpsböter, som arvingen till en dräpt lekare kunde framställa, har E. Anners, Götalagarnas lekarerätt —en keltisk influens? (Rättshistoriska studier, Bd 2, 1957, s. 8-25) framlagt stöd för ett sitt antagande, att den utländska förebilden för götalagarnas ställningstagande till den rätt, somkunde anses tillkomma en dräpt eller eljest grovt kränkt lekare, vore att söka i den walesiska lagstiftningen, som av författaren (s. 18-25) ingående analyseras. Den tyska rättsliistoriska och språkhistoriska forskningen har alltsedan Jacob Grimms dagar mycket sysselsatt sig med de i den tyska medeltida rättskipningen uppträdande parodiska rättsbuden. E. Anners har i Rättsliistoriska studier, Bd 2, 1957, s. 10 flf. ur den rikliga vetenskapliga litteraturen samlat ett antal talande exempel. De från Sachsenspiegel och Schwabenspiegel (s. 10, notema 8 och 9) anförda exemplen äro särskilt belysande. ^ T. ex. familjemedlemmar såsom i Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. 11-13; se kommentaren hos Holmbäck & Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. i (1933), (b) s. 123 f. * =barn somgråter; graettingerbastaervaggubarn, enligt Dalalagen, Manhelgdsbalken kap. 3. ® Tryckfel hos Stiernhöök i st.f. Kroklokarl ’krycklekarl’, karl som går på kryckor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=