205 han förut gjort. På icke större billighet stöder sig Västgötalagen^, Straff för i vilkenrena vådadråp straffas obetydligt under viljadråp. Det förvånar vådadråp icke heller, om man ansett, att något ansvar för dem föreligger, då någons våldsamma död, sominträffat utan mitt förvållande eller min vetskap, likväl icke kan förbli utan straff. T. ex. omnågon utan min vetskap till sitt eget fördärv missbrukar något mitt vapen eller redskap, vilket det vara må, eller faller ned från mitt hus eller i min brunn, huru övertäckt och skyddad den än är, eller i en fors och krossas under min kvarn, straffasjag själv med några böter, så att det räknas som en del av min olycka att hava ägt eller byggt något, varigenomcn människa kunde mista livet. Med hänsyn till de personer, på vilka dråp begåtts, rådde även stor 358 skillnad. Människors liv värderades ej lika. Ovan är talat om ut- Dråp på utlänningar. Vad penningböterna angår, saknas det icke skäl, att ätte- läuningar bot varken måste givas eller krävas från ätt till ätt. Våra gamla lagar i övrigt göra utlänningens ställning lika, endast Västgötalagcn^ gör ifråga omdråp cn skillnad mellan folken (såsom Saliska lagen® mellan romare och franker); svear, götar och smålänningar gör den likvärdiga, utom att gottgörclsen av ätten (ätte och oranboth^) vägrades svear och smålänningar såsom utlänningar. För dråp å cn dansk eller cn norsk man var bötesstraffet en tredjedel mindre än för övriga, för cn tysk och en engelsman en fjärdedel; endast dessa i egenskap av köpenskapsidkare synes man hava lärt känna somgrannfolk. Präster, även om de voro utlänningar (sådana som de flesta voro vid början av kristendomen [o: i Sverige]), åtnjöto för gudstjänstens skull samma rätt somlandets invånare. I såramål däremot och vid dess bötfällning göres ingen skillnad mellan götar, svear, danskar och norrmän, men väl mellan cn svensk och en tysk; ty vad helst somförbrutits mot dem [o: tyskarna] straffades med mindre böter än om man sårat en frigiven, antingen därför att man hade mindre att frukta eller hoppas såsom boende längre bort eller därför att man fått tåla detsamma hos dem. Därifrån härstammar det ordet: Tylickan lagh som vhtländsker man giör oss, tylickan wiliomwir them giöra®. 359 ^ Äldre Västgötalagen, Balken omMandrop kap. 7 och 15. Om vådaverk se P. E. Wallén i Kulturhist. lexikon. * Äldre Västgötalagen, Balken omMandråp kap. 5. ® Lex Salica c. 43 (ed. Lindenbrog, s. 333) gör vid begånget dråp denna skillnad. * Se ovan s. 94 not 3. ® Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken kap. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=