262 mycket; demia ed kallades därför jämlikhetsed, JämnisBedh. Så^ som sammanskottet skedde å den ena sidan, på samma sätt ägde fördel353 ningen rumå den andra; hela ätten gav gottgörelse för sin medlem, hela ätten tog emot den, och det på sådant sätt, att fädernefränderna mottogo två tredjedelar av sammanskottet och mödernefränderna en tredjedel (ty även efter götalagen gavs gottgörelsenpå detta sätt); den äldste helbrodern toghälftenavgottgörelsen, ochav den andra hälften togbrodern därnäst hälften, och det somblevöver, nämligenen fjärdedel av hela bötessumman eller gottgörelsen, delades likamellan deövriga ända till sjunde led, och detta vare sig det var fråga omde två tredjedelarna eller omtredjedelen, allt efter somdet gälldeen frändepå fädernet eller på mödemet, ty även på detta sätt skedde på den andra sidan sammanskottet, så att den, som hade största förlusten, skulle också ha vinsten. Betalningen skulle äga ruminomett år, och det på bestämda terminer, såframt han icke hellre ville betala allt på en och samma gång. Under tiden skulle både dråparen och hans närmaste sky anblicken av sina motparter^, så att lagen icke tillåter dem att träffas ens i kyrkan och icke heller att gå sammavägtill kyrkan eller tinget. För en kvinna eller en övermaga, för den händelse de begått ett dråp, skulle icke någon dylik gottgörelse länmas, emedan de icke heller kunde drivas i landsflykt, säkra somde voro på grund av privilegiet om hemfriden; gottgörelsen för dem måste förmyndaren 354 erlägga, antingen ur deras egendom eller ur sin egen, oni deras egendom icke räckte till böterna. Men icke heller vid dråp på en utlänning eller på en, som friköpts ur träldom, skulle en dylik gottgörelse krävas eller länmas. Orsaken därtill hgger icke i dunkel: antingen kunde den icke länmas eller, omden lämnats, kunde den i liknande fall icke gengäldas av dem, som antingen icke hade några fränder på fädernet eller ock bara trälar eller utlänningar, av vilka de förra icke förmådde, de senare, om de ickeville, icke kunde tvingas, då de stodo under en aiman statsmakt. Det fanns även en aiman särskild gottgörelse, som vid dråp eller skadegörelse på en hans träl eller tjänare gavs åt husbönderna och som kallades Tucka eller Tuckaboth®, men blott åt mycket framstående husbönder, dvs. åt dem^ som innehade en mycket hög värdighet eller tjänst, såsom konung^ Den följande framställningen är ett referat av Östgötalagen, Dråpsbalken kap. 7-10. * Se Andreas Sunessons parafras, L. 5. c. 6. ® Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 12. Tuckaboth
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=