200 351 somhärbärgera henne. Vid dråp i nödvärn, somutrönes havaskett för att försvara liv eller egendom, fingoarvingarnaickerätt till hämndoch icke heller till straff, omicke ett sådant, hurudant somhelst, var i ett visst bestämt fall pålagt; detta gäller ännu i dag.^ Vad Tacitus^ emellertid i allmänhet tillskriver germanerna i fråga om gottgörelse för dråp, det gällde särskilt hos oss, nämligen att hela släkten fick gottgörelse för ett dråp. Huru nyttigt detta var för samhället, vill jag lämna osagt, men säkert överensstämmer det med frihetsbegreppet. Denna gottgörelse kallades företrädesvis enligt viddråp given göta-® och Skånelagarna* oranboth, dvs. gottgörelseför andra, eller, av ätt till ätt: oranboth Dråp i nödväm Gottgörelse efter en annan härledning (som kommer Tacitus’ mening närmare) skadeståndför att inidgåfjderna. O ra® är nämligen ett verb, sombetyder ‘hava fejd’, så i Ostgötalagen kap. 7 i dråpniB.: Han orar wider, dvs. med uilken han har fejd. Enligt den danska lagen’: ätteboth, ättebot somgavs av en ätt till en annan. Dess bruk kallades i England fordom Sängield®, dvs. blodsbot av sangvis ’blod’ och. gildum, ’bot’; den gavs för dråp av ätt till ätt. En tredjedel tillsköt dråparen själv, en tredjedel mödernefränder, en tredjedel fädernefränder. Men om den skyldige hellre valde flykt än böter, tyngdes icke desto mindre fädernefränder och mödernefränder av sin andel av straffet, så att de antingen betalade gottgörelsen eller utsattes för häimiden. Enligt götaätteboth Kristoffers Landslag, Balken Omdråp med vilja kap. 12. * Tacitus, Germania kap. 21. I första stycket av detta kapitel berör Tacitus släktfejderna och blodshämnden hos germanerna och uttalar sitt gillande av att bägge dessa äro hos dem möjUga att bilägga. Han säger: recipitque satisfaetionem uttiversa domus, utiliter in publicum, quia perieulosiores sunt inimicitiae iuxta libertatem, »och hela släkten mottager gottgörelsen, till nytta för det allmärma, emedan fejder äro farligare i förening med obunden frihet». Övers, av P. Persson, 1929. Stiernhöök delar dock ej alldeles Tacitus’ mening, vilket han också antyder. Han har emellertid ej observerat, att iuxta hos Tacitus på detta ställe har behåUit sin gamla lokala betydelse ’i förening med’ och här ej kan översättas med ’i enlighet med’, ’i överensstämmelse med’. ® Om förekomsten av ordet och begreppet oranbot i de svenska medeltidslagarne se ovan s. 94 not 2. * Ordet oranbot finnes icke i Skånelagen liksomicke heller i Västgötalagen. ® Stiernhöök anger, att enligt andra (alii) uttolkare Tacitus’ mening är, att genom den ekonomiska gottgörelsen kunna fejderna undgås. * Se ovan s. 94 not 2. ’’ Den Jyske Lov. Text ... ved P. Skautrup (1941). IL 24 (s. 68): Oreget man mughae masn ey notha: tyl settx bood vp ath hold*. »Egendomslös man må man icke tvinga att erlägga ättebot.» — Angående beläggställena i de svenska landskapslagarna för ordet cettarbot, cettabot se Schlyters Ordbok med tillhörande Glossarier. * Tydligen åsyftas härmed det fornengelska senegeldum, om vilket se H. Spelman, Glossariumarchaiologicum (1664), s. 260 u.o.geldum. Se f.ö. R. Schmid, DieGesetze der Angelsachsen. 2. Aufl. (1858).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=