259 begicks, på hans eget initiativ och värdet därav ej ha förringats genom en senare flykt. Då lagen emellertid medgav hämnd åt den dräptes arvingar, valde manmestadels såsomsäkrare att flyän att förlita sig på dem. Det var nämligen tillåtet^ att ostrafFat döda en dråpare^ på bar gärning eller på flykt, och dennes arvingar voro icke desto mindre skyldiga att erlägga de vanliga dråpsböterna till den (först) dräptes arvingar, till konungen och till häradet, medan däremot alls ingenting krävdes av dem, somdräpt en dråpare; detta blev dock sedan ändrat, och det pålades dem även penningböter, men icke stora. Ät flyktingar gavs emellertid omedelbart efter första dagens för- Lejd vid dråp lopp lejd, och en flykting behövde icke frukta något vidare våld från konungen eller lagen, omhan kunde göra förlikning med den dräptes målsägare eller arvingar, för vilket ändamål det medgavs honomen månads frist eller också, omhan så hellre ville, för att vid tinget fria sig från brottet. Omhan icke kunde eller ville någotdera, kunde han återvända till sitt förra läge, och det gavs honom 14 dagars frihet att rymma. Då det var fråga omdråp på en utlänning, efterskänka götalagarna^ dock landsflykten, för att icke dråparen skulle få pröva på en hämnare, där han minst kmide ana, och vid ett dråp på en sådan, efterskänker även folket^ den del av böterna, som häradet kan göra anspråk på. Dalalagen® bjuder vid dråp på en utlänning, att dråparen och den dräpte bindas samman ungefär på samma sätt somMezentius® gjorde, ett straff, som var ganska svårt, cm det blir långvarit, men därom bestämmer lagen ingenting. Svealagarna’, även de yngsta, förskona kvinnliga dråpare från att plikta med livet, ommålsäganden DrSp bckan förhkas, under förutsättning att hon med något straff må tuktas, kvinnor 350 na av eller från att drivas i landsflykt (vilket emellertid annorstädes förbjudes®), dock, för den händelse att målsäganden framhärdar i kravet på hämnd och beivrar brottet, först sedan strafflöshet medgivits dem. * Si enligt Äldre Västgötalagen, Balken Ommandrip kap. 6. ® Omblodshämnd och dråpsstrafFse C. Delin, Omblodshämnden och götalagarnas strafFbestämmelser för enkelt viljedråp (Skrifter tillägnade J. C. W. Thyrén, 1926, s. 238-308). * Östgöt.ilagen, Dråpsbalken kap. 10; Äldre Västgötalagen, Balken Om mandråp kap. 5. * Äldre Västgötalagen, Balken Ommandråp kap. 5 § 6. Omtolkningen av detta lagställe se HolmbXck & Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. 5 (1948), s. 48 not 63. ® Dalalagen, Manhelgdsbalken kap. 4. * Etruskern Mezentius, med epitetet contemptor divom ’gudarnas föraktare’, vEneas’ Fiende, omvilken Vergiuus har så mycket att berätta, säges (^En. VIII. 485 iF.) somett särskilt tortyrStrafF hava kopplat samman levande med döda. I svensk rätt var detta endast ett bevismedel. ’ Upplandslagen, Manhelgdsbalken kap. ii; Södermannalagen, Manhelgdsbalken kap. 26. ® Yngre Västgötalagen, Tillägg 7:29; Östgötalagen, Dråpsbalken kap. 9:1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=