255 lunda omfattningen av och det vanliga straffet för det brott, somvåra förfäder med étt namn kallade Edzöhre^, somlämnats oss i arv i en 344 särskild balk, vilken konung Kristoffer delade och för en särskild balk förbehöll de brott, som voro mycket svåra och förbundna med förlust av liv och egendom; endast dessa ansåg han lämpligt att kalla Höghmåhl, dvs. svåra eller stora mål; de hava redan^ i korthet behandlats bland de övriga i sammanhang med den gamla rätten. Ehuru emellertid detta brott har ett så vidsträckt omfång, som nyss är sagt, låg dock dess innebörd förnämligast i det, varav det fått sitt nanm, i kränkningen av den av konungen lovade friden och säkerheten. Av denna anledning sammanträffade vid detta brott två målsägande, den ene den, å vilken, och den andre den, mot vilken brottet begått. Till båda var den anklagade av detta skäl förpliktad att erlägga särskilda böter. När någon blivit misshandlad med hugg och slag ända till blånad eller blodsutgjutelse, krävde han vad han hade att fordra enligt lagen, nämligendet för dråp eller sår vanliga straffet. Men i egenskap av husbonde eller målsman och representant för häradstinget, kyrkan, eller en kvinna krävde målsägande framför allt vad som tillkom dem av böterna eller av den lösegendom, som konfiskcrats på grund av den rättskränkning, sombegåtts mot den av konungen på fridlysta platser demutlovade säkerheten. De bägge brotten skilja sig icke från varandra, utan sammanfalla ofta, så att på det, på grund av det dubbla brottet olika målsägande kunde kräva. 345 som gjorde ofta blott en anspråk för sig, såsomframgår av det föregående. ^ Stiernhööks framställning av Edsöreslagstiftningen är så kompakt, att den kräver en långt utförligare belysning än den somhär har kunnat lämnas. Hänvisning må därför ske till Holmbäck &Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. i (1933), s. 46-52 och Ser. 5 (1946), s. 398 och till de av dem anförda rättshistoriska arbetena, särskilt av Schlyter, K. Lehmann, K. G. Westman, R. Hemmer. G. Äqvist, Fricde und Eidesschwur (1968) framhåller skillnaden mellan Birger Jarls fridslagstiftning och Magnus Ladulås’ tvingande edsöreslagar. * Se ovan s. 235. —Ommajestätsförbrytelsers och överhuvud politiska brotts behandling i de fornsvenska lagarna se E. Hjärne, Fornsvenska lagstadganden (1951), s. 31-176, samt art. Högmålsbrott i Kulturhist. lexikon för nordisk medeltid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=