245 niska lagen^, somdet dock är uppenbart att författarna till den senaste lagen i det mesta följt. Den skickar dem, sombegått blodskam, till 330 Rom.2 Dalalagen^ straffar med endast nio marks böter och avrättar ingendera. Dock medger man, att dessa försyndelser i gamla tider bestraffades med brämiing levande. Det existerar också en ordinantia* utgiven år 1439 på Norrmalmi Stockholmav kyrkans män och ridderskapet, vilken åberopar sedvänjan och rikets lagar, som utan tvivel existerat, ehuru dc nu icke kunna återfinnas. Det är således känt, att man fordomstraffat demmycket strängt och det just genom brämiing levande, ombrottet ägt rummellani Guds lag förbjudnaled och offentlig bikt icke skett förut. Vidandra brott, för vilka fanns ett i lagen bestämt straff, hjälpte icke vare sig offentlig eller enskild bikt. Här bör det dock i förbigående anmärkas: för den händelse brottet var känt från annat håll. Ty om en biktfader yppat någons enskilda bekämielse av brott®, vore han skyldigatt midergå det straff, somlagarna Straffet för ålade för ett sådant brott, medan den biktande svaranden frikändes, biktfader. Så mycket kostade det nämligenatt veta ochsprida en biktandes brott. somyppsir ett brott ^ Omde hithörande lagrummen i den kanoniska rätten se J. B. Sägmullbr, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts. 3:c Aufl., Bd 2 (1914), s. 172 ff., 386 ff. Av F. Raguel’s Lex politica Dei (efter den av Abr. och Cunr. Saurius (1500-talet) gjorda tyska bearbetningen i övers, av H. J. Careell, 1651; tidigare uppl. 1607, 1635, 1638) är ett helt kapitel (det 36®, s. 118-130) ägnat ät hithörande laster och brott. * 1 Yngre Västgötalagen, Kyrkobalken kap. 52 uppräknas en mängd dylika brottmål, vilkas avgörande är reserverat påven. ® Dalalagen, Kyrkobalken kap. 9. Lagen känner ej brännande av levande. * Den av Stiernhöök åberopade ordinantian av år 1439 är vad som sedan kallats Gamla Straff-Ordningen; se ovan s. 235 not 6. Denna viktiga stadga hade emellertid redan tidigare tryckts sombilaga tiU Landslagens Högmålsbalk i 1600-talets lageditioner. ® De av Stiernhöök brukade latinska orden confessio och confiteri hava i den svenska översättningen ätergivits med bikt och bikta, bikta sig. Dessa ord uppträda, enligt Svenska Akademiens Ordbok Bd 4 (1916), Bsp. 2503, först på 1600-talet (dock varken då eller senare i svenska kyrkliga författningar) vid sidan av de förut ensamt använda skrift och skrifta, som också äro de enda, som i denna betydelse förekomma i de fsv. lagarna, varom se Schlyters Ordbok och glossarierna till de särskilda lagarna. I dem finnas icke några exempel på straff för präst, som röjt brott, sombekänts för honomunder enskilt skriftermål. Att bryta sigillumcotifessionis, ’bikthemligheten’, har i de rom.-kat. länderna varit strängehgen förbjudet, dock endast vid vite av kyrkliga straff; se häromJ. B. Sägmuiler, Lehrbuch des kathohschen Kirchenrechts. 3. Aufl., Bd 2 (1914), s. 43-54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=