244 och nya lagar, till tecken på att dessa brott voro okända ochexempellösa, här icke ens bekanta till namnet och därför undflyddes mera än omde hade varit förbjudna. Summa ettimprudentia altissimi viri et reriim naturce peritissimi, maluerunt velut ineredibile scelus et ultra audaciam positum preeterire, qvam, dum vindicant, ostendereJieri passed Omtidelag innehåller Upplandslagen^ emellertid åtskilligt, menpå sådant sätt, att man synes lämna till angivarens fria val att tiga eller att handla och beivra saken ända till bestraffning, sominnebar att den som överbevisats, blev bränd^ eller levande begravd, för att man, så långt det var möjligt, skulle utplåna även minnet av ett så stort brott. Goterna^ nöjde sig medsnöpning, anseende det rättvist, att deskyldiga för framtiden ständigt berövades bruket av den lem, somde en gång vanärat genomett så allvarligt och så nesligt missbruk. Endasti Västgöta- och Dalalagarna nämna blodskam. I den förra kallas den Förnärwärck® dvs. »närmelsesynd»; lagen anger, att den kan begås mellan föräldrar och bam, bröder ochsystrar, med ett systerpar eller ett broderpar, med mor och dotter, med fader och son, men utsträcker den icke vidare enligt bestämmelse i den kanoStraffet för koppleri och sodomi Seneca, De dementia, I :a boken Tidelag Blodskam ^ L. Annaeus Seneca (filius), De dementia, III. 21: »De mest framstående män och om livet mest erfame hava i sin stora klokhet hellre valt att gå förbi detta brott såsom helt otroligt och överstigande all tiUtagsenhet än att genomatt utsätta straff därför påvisa, att det låter sig göra.» —I sitt inför rätta håUna försvarstal för Q. Roscius Amerinus, som var falskeligen anklagad för fadermord, säger Cicero bl. a. (M. Tuxu Ciceronis scripta quae manserunt omnia. Rec. C. F. W. Mueller, P. 2: i (1880), s. 53 f.): Quare/ic»c[o:parriddium]^MOminnses/credi/nVe, nisi ostenditur, eo magis est, si convincitur, vindicandtim. (»Ju mindre därför fadermordet är troligt, om det icke kan uppvisas, desto mer bör det bestraffas, om det bevisas.») Straxt därpå säger Cicero, sedan han framhållit, att Solon varit Athens främste lagstiftare; Is [0: Solon] cum interrogaretur, cur millum supplicium constituisset in eum, qui parentem necassat, respondit se id neminem faeturum putasse. Sapienter fecisse dicitur, cum de eo nih il sanxerit, quod antea commissumnon erat, ne non tam prohibere quam admonere videretur. (»När Solon tillfrågades, varför han icke bestämt något straff på den, som dödat sin fader, svarade han, att han icke trott, att någon skulle göra det. Man anser, att han handlat vist, då han icke lagstadgat något omdet, somförut icke hade begåtts, för att han icke skulle tyckas icke så mycket förhindra som snarare påpeka det.») 2 Upplandslagen, Kyxkobalken kap. 15 och Södermarmalagen, Kyrkobalken kap. 15. — Om detta brott firmes en monografi avJ. E. Almquist, Tidelagsbrottet. En straffrätts-historisk studie. 2:a omarb. uppl. (1938). * Dock icke i Upplandslagen. * Jfr Leges Wisigoth. 1. III. t. 5. c. 7 (ed. Lindenbrog, s. 72). ® I Biskop Brynjulfs stadga av år 1281 nämnes i § 5 även som straffbart brott fraenscimae spixl, ’blodskam’. — Även i flera andra landskapslagar bestraffas detta brott; se Schlyters Ordbok, s. 196. * Stternhööks Förnärwärck, somicke firmes i medeltidslagama (finnes icke i Schlyters Ordbok och ej heller i SÖderwalls Ordbok), beror tydligen på haiu missuppfattning av Västgötalagens firnarvxrk, varom se Schlyters utförliga framställning i hans Glossarium till denna lag. Något ord »förnärwärck» finnes icke och således ej heller Stiernhööks lat. översättningpeceatum appropinquationis lika litet som dess försöksvis här gjorda »försvenskning».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=