243 nens lösa egendom, somhon, såsomvi förut^ hava sagt, förvärvat vid äktenskapets ingående, vilka lagar ännu i denna dag äro i kraft: kan 328 Kono hoor giöra, tå hafwer hon förgiordt Morgongåffwo sin, och alt thet hon war giffwinoch gifft til, thet taki bondan.^ Västgötalagen® uttrycker saken tydligare: Warder hon ey wardt, wardti skal hon gånga från boo och bodzelöhre i hwardagz Klädom sinom, icke ens en klädnad eller kroppsskydd utom den vanliga dräkten får hon behålla. Detta har uppmärksammats även av Tacitus"*, då han säger att hon corampropinqvis nudatam expelli. De utländska goterna^ hade kvar samma bestämmelse angående mamiens horsbrott. Kvinnan återfår nämligen icke blott sin hemgift utan även morgongåvan eller fästningsgåvorna eller vad helst hon eljest kunnat hava under äktenskapets bestånd eller sedan det upplösts. Horkvinnor äro även uteslutna från arvsrätt icke blott efter föräldrar, varomförut® är talat, utan även efter sina barn, som de hava avlat med sina äkta män, liksom icke värdiga att, då från dem själva så stor ofärd kommit över på avkomman, kunna hoppas få från barnen någon avkasming eller vinst. Nära hor står tvegifte. Det var Straffet för fordom tilllåtet, men har förekommit mera sällan efter kristendomen, tvegifte Förbjudet i våra lagar, var det först belagt med böter’, sedan med livsstraff. Som detta ännu i dag är i bruk®, behöver icke mera sägas därom. Omkoppleri och sodomi med manliga tiga® våra både gamla 329 ^ Se ovan s. 118 fF. * Kristoffers Landslag, Giftermålsbalken kap. ii. »Nu kan kvinna göra hor, då har hon förverkat morgongåvan, och allt det hon fått och gift sig till, det tage mannen.» ® Äldre Västgötalagen, Giftermålsbalken kap. 5: VerJ)er hun eigh varj). J)a skal hun gangae frx bo ok boslöt. i. hvarpax clx^umsinum. »Blir hon ej värjd, dä skall hon gå från bo och boslott i sina vardagskläder.» Övers, av E. WessÉn, 1946. * Tacitus, Germania kap. 19. Textstället anföres i oratio obliqua. »Han jagar henne ... oklädd i släktingarnas närvaro ut.» Övers, av P. Persson, 1929. ® Edietum Theoderici Regis c. 54 (ed. Lindenbrog, s. 250). * Se ovan s. 142. ’’ Upplandslagen, Ärvdabalken kap. 6. * Magnus Erikssons Landslag, Högmälsbalken kap. 4: Han skal hals hugga ok hona stxnka. »Honom skall man halshugga och stena henne.» Kristoffers Landslag, Högmålsbalken kap. 5: Han seal halshuggas, oc kona sxthias qwikj iordh. »Han skall halshuggas och kvinnan skall begravas levande.» * Dock icke alldeles. I cod. HolmB 59 (Västgötalagens huvudhandskrift) finnas efter själva lagen (fol. 1-39) några tillägg (fol. 40-43*^), skrivna med samma hand, bland dem(å fol. 4i'‘-42'^ Biskop Brynjulfs stadga av år 1281. Denna, somhuvudsakligen innehåller uppgift omböter, som skola tillfalla biskopen, är utgiven dels 1827 av Schlyter i hans edition av Västgötalagen, s. 70-73 och dels i Dipl. Svec., Vol. i (1829), s. 575 f. I stadgans näst sista stycke (§ 5; paragrafnumreringen av Schlyter) står; Hvxr sum syndxr amot natturrinni böte biscupi IXmarkxr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=